Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De sista orden riktigt skrek hon fram, liksom
ville hon övertyga sig själv därmed.
— Om det är så, då ska det också förbli så.
Och då talar vi om något annat.
Lyssjenko gick fram och tillbaka i rummet
två gånger.
— Nå, hur har Williams vinterjakt gått?
— Ungefär tre dussin rävar. För resten är jag
inte säker på det... Det kan också vara mindre,
svarade Vera motsträvigt.
De talade om vinterjakten, om vädret, om
livet i staden. Men båda två tänkte på något annat
och undveko omsorgsfullt att nämna den döda
Ssjomotschka.
Kaptenen såg på sin klocka och reste sig.
— Nu måste jag gå. På återseende!
— Vad? Måste ni redan gå? frågade Vera
förskräckt. Alltså borta igen för några månader?
— Jag vet inte. Om vi icke kommer att gå på
utlandet, blir det kanske på tredje turen nästa
månad.
Han satte på sig mössan. Hans blick föll på
lådan, som hans matroser hade burit upp.
— Där har jag en gåva till er...
— Så onödigt! Varför gör ni så?
— Som minne. Jag vill, att ni ska tänka på
mig! Ni ska inte heller sitta och ha det
långtråkigt här! Det är en grammofon.
Lyssjenko log litet förläget och räckte henne
handen.
— Vänta! Stanna en liten stund till! Jag måste
tala litet mera med er. Men för ögonblicket har
jag tappat bort, vad det var...
Vera släppte icke hans hand, och han lyfte icke
sin blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
