Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Kom, nu går vi. Man är nog redan otålig
på mig på båten. Jag ska säga er någonting
under vägen.
Matroserna stodo nere på stranden bredvid
båten.
Lyssjenko vinkade åt dem med handen.
— Jag kommer!
Han vände sig mot Vera och sade hastigt:
— Om två veckor kommer en skonare till
Svarta landtungan. Kapten är Ssergej
Stjepanovitj Klimov. Då måste ni komma till fyrtornet.
Med allt... Ssergej Stjepanovitj kommer att
ta er med. Hör ni? Och några dagar senare
kommer han att föra er till mig i Arkangelsk. Har ni
förstått? Än en gång: om två veckor vid
fyrtornet. Där ska då skonaren vara. Kapten
Ssergej Stjepanovitj Klimov...
Vera ville svara, göra invändningar. Hon var
missbelåten med något. Men det var redan för
sent. De voro redan vid havet. Matroserna togo
årorna, kaptenen kysste hennes hand, log ömt
och uppmuntrande och sade med särskild
tonvikt:
— På snart återseende, Vera Jakovlevna!
Upp med huvudet! Ryck upp er!
Båten dansade på vågorna. Vera stod, utan att
göra sig reda för vad som hänt, upprörd på
klippan och vinkade med näsduken. Bakom sig
hörde hon strax därpå välkända steg.
— Varför har han så bråttom? Då jag hörde
sirenen, skyndade jag hit i språngmarsch och
kom ändå för sent!
William betraktade Vera uppmärksamt och
oroligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
