Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vera Jakovlevna! viskade kaptenen. Ni
har kanske fattat ert beslut? Säg endast ett enda
ord. Säg blott »ja», och hela ert liv kommer att
bli annorlunda. Jag ska göra allt för er! Säg?
Han böjde sig fram mot hennes ansikte och
grep henne om axlarna.
Hon teg och lutade trött huvudet mot hans
rock.
— Jag väntar. Ja eller nej?
— Jag vet inte... Det är så svårt för mig...
Kaptenen såg åter på sin klocka.
— Jag måste gå. Jag är redan försenad.
Han räckte henne handen på nytt.
Vera lyfte sitt förgråtna ansikte och nickade
nästan omärkligt. Lyssjenko hörde icke, om hon
då yttrade något eller icke, men han förstod
huvudböjningen.
— Alltså: Ja... ja?
Vild av glädje tog han henne i sin famn, men
släppte henne strax igen och sade hastigt:
— Men nu fort! Fort! Tag på er och tag er
son! Jag skriver själv brevet till William.
När han nämnde mannens namn, blev Vera
åter lugn.
— Nej, jag far inte nu! sade hon bestämt och
upprepade:
— Jag far inte nu genast med er!
— Hur så? Ni har ju nyss sagt ja!
— Jag kan inte lämna honom ensam så här.
Låta allt stå och ligga som det är och bara
springa härifrån! Nej! Jag kan inte!
— Men när ska det då ske?
— Jag vet inte. Sedan. Senare. När ni vill.
Bara inte nu.
Kaptenen tog henne under armen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
