Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vände han sig mot Kusma, betraktade honom
uppmärksamt och granskande.
— Blir du inte rädd ibland?
Kusma ryckte förvånat på axlarna.
— Hm!... Vad skulle jag vara rädd för? För
djur eller onda människor? Eller för djävulen
och spöken? Jag är inte rädd av mig, och under
dessa trettio år har jag vant mig vid mycket.
— Varken för djur eller människor utan för
dig själv. För ensamheten, för ditt tvivel, dina
tankar!
— Vad ska jag svara? Ibland känner jag mig
visserligen nedstämd. Jag tänker på min
ungdom, på mitt tidigare liv. Men att jag skulle ha
det tråkigt... nej, det existerar inte för mig...
Då jag lade min hustru i jorden därborta på
kullen, då kändes det åtskilligt. Längtan. Sorg.
Rädsla. Och när hon ännu levde kvar hos mig,
då hade jag ju också mitt rågade mått av sorger.
Att leva här i denna trakt är svårt, om man inte
har en kvinna. Men har man en — så är det inte
just mycket bättre. Man vet inte, vad man ska ta
sig till.
— Så... Du är således inte rädd? Det är bra!
Jag är inte heller rädd!
William såg ut genom fönstret och lyssnade på
havet, som slog emot klipporna. Med bestämda
intervaller lyste fyrtornets ljus ut över havet och
slocknade åter. William fortsatte att tala, och nu
mycket allvarligt.
— Mången gång tycker jag synd om min hustru
och barnet. De har det tungt och svårt här. Men
vad kan man göra åt det? Där borta, i staden,
varken kan eller vill jag leva. I åratal har jag
tänkt på saken. Under den första tiden hyste jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
