Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kring hjärtat. Nu kunde hon se sin man i
ögonen och tala enkelt med sin vanliga röst. Lögnen
hade mot Veras vilja gömt sig i djupet av
hennes medvetande.
Dagen före avresan kände hon sig åter sämre.
Men William var på ett ypperligt humör. Vid
middagen talade han om sina jaktäventyr och
skrattade och skämtade med sin son. Han visade
sig ovanligt vänlig mot Vera och Mitja. Det
gjorde Vera nervös, föreföll henne misstänkt. Anade
han månne den planerade flykten? Ville han
muta henne med all uppmärksamhet, han visade
henne?
På nytt vaknade det undertryckta tvivlet. Hon
låg hela natten och plågades. När morgonen
grydde och hon insomnade, gick William på jakt.
Allt var färdigt. Nu hade hon bara att spänna
för renarna och bära ut sakerna. Ja, och så
brevet! Det var det svåraste. Under loppet av den
sista veckan hade hon ofta satt sig ned för att
skriva till honom. Men hon hade alltid rivit
sönder brevet efter de första raderna. Hon hade
aldrig fått fram, vad hon ville säga. Hon hade
icke funnit de uppriktiga, klara orden. Hon
måste skriva övertygande, enkelt och från
hjärtat. Men allt, vad hon skrivit, hade varit falskt
och hysteriskt.
Nu satte hon sig åter och skrev:
»Käre Nikolaj!
Jag lämnar dig. Jag tror, att du har känt det.
Du har själv ofta sagt, att du inte vill begära
något offer av mig. Men hela mitt liv här har
varit ett enda oavbrutet offer, fastän jag själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
