Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var åskväder... då blev hon rädd, tryckte sig
hårt intill mig och så sutto vi hela natten.» Ja,
sådana små händelser sitter man och tänker på.
Och då blir man litet nedstämd... Räck mig
skålen, så ska jag hälla upp litet mera te. Teet
är starkt. Jag har ännu tillräckligt med te.
— Nej tack! Jag vill inte ha mer... Vad tror
ni, kommer skonaren snart?
— Vem vet det? Kanske i dag, kanske i
morgon. De kommer och går, precis som de vill. Vad
heter du egentligen?
— Vera Jakovlevna.
— Jaså... Vera Jakovlevna. Ja, Vera
Jakovlevna, William brukar ofta komma och hälsa på
mig. Vi är gamla vänner. Han har berättat mig
mycket om dig. Han kan inte tala utan att han
genast nämner ditt namn. Vera, Vera och
återigen Vera. Men ditt efternamn visste jag inte.
— Vad har han sagt om mig?
— Å, det är en hel del. Det kommer jag inte
ihåg så noga. Jag vet bara ett: han är mycket
fäst vid dig. Och även den lille sonen älskade
han. Den förste. Hur ofta har han inte stolt sagt:
»Det växer upp en präktig hjälpreda till mig
därhemma...» Men, så hände det ju, att ni inte fick
se honom växa upp och bli stor... Jag skulle
kanske gå ut och ge dina djur litet foder... I
morgon ska jag köra dem tillbaka...
Han steg upp och gick långsamt mot dörren.
Då Vera blev ensam, reste hon sig hastigt upp
och gick bort till fönstret. Där låg havet som en
bred stålstrimma. Himmelen var molnfri och
gråblå, nästan som vatten. Det var bara den långt
bort belägna, nästan osynliga horisontstrimman,
som skilde hav och himmel åt. De tunga vågorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
