Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rullade sakta. De verkade trötta, vilje- och
kraftlösa som efter en lång, framgångsrik strid.
Dörren gick upp. Kusmas röst ljöd:
— Skonaren kommer! Till vänster vid
landtungan, helt nära.
Vera såg ut genom det andra fönstret och fick
syn på fartyget, som närmade sig stranden. Hon
kände ett styng i sitt hjärta. Hennes hjärna
genomkorsades plötsligt av en ström upprörda
tankar: vägen över havet... staden... kapten
Lyssjenko... William... hans längtan och hans
ensamma liv... Följande en av sina impulser tog
hon barnet på armen och lämnade rummet. Hon
stod några minuter framför huset och blickade
ut över havet. Hon var icke herre över sig själv,
hade ingen egen vilja.
Skonarens segel firades ned, ankarkättingen
dånade. Detta ljud löste allt för henne. Hon
försökte bli herre över den tanke, som hade
genomkorsat hennes hjärna, tryckte sonen intill sig,
ville säga något åt Kusma, som stod bredvid henne.
Men det blev blott en gest. Kusma förstod
henne och nickade instämmande.
Där stod släden. Ledrenen slickade Vera på
axeln med sin sträva tunga... Då djuren hastigt
satte sig i gång, höll Vera sig fast och såg sig
tillbaka. Hon såg en båt, som just stötte ut från
skonaren. Kusma stod på stranden och vinkade
med handen. Vera förstod icke: vinkade han åt
båten, som närmade sig, eller sände han henne,
Vera, sina hälsningar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
