Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid. Jag vill stanna där för alltid. Här är det så
långsamt.
— Om natten tänder man ljus på gatorna där,
och människorna går då och promenera. Husen
är också stora och vackra, och människorna klär
sig där annorlunda än här. Och där är natten
icke så lång som hos oss, drömde Vera högt, helt
gripen.
En gång sade William missbelåten till henne:
— Varför förvrider du huvudena på barnen?
— På vad sätt gör jag det? frågade Vera och
såg förvånad ut.
— Du pratar en massa dumheter om stan för
dem.
— Jaså, tror du det! Men jag har inte pratat
några dumheter utan bara berättat, hur
människorna lever där, försvarade hon sig.
William såg ovänligt på sin hustru, satte sig
mitt emot henne, lade sin hand på hennes och
tittade åter på henne, men nu vekare och nästan
bedjande.
— Vera, jag vet, att din önskan att återvända
till stan ännu inte är död. Men jag vet också, att
du inte äger kraft och mod att lämna mig och
barnen. Du måste ändå kunna förstå mig någon
gång! Varför inympar du din svaghet och din
hemlängtan på barnen? Tänk bara på den
saken!
Han steg upp, vände sig ännu en gång till
henne och sade ömt, men befallande:
— Du ska inte göra det mera!
Därpå lämnade han rummet med lugna
sjömanssteg.
William var i det stora hela nöjd. Livet gick
så, som han ville. Han visste i förväg om alla de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
