Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Pappa, börjar stormen på nytt? Pappa, går
inte fartyget sönder? Hör du? Det knakar!
Skeppsbordet brytes sönder!
— Nej, min son! Det är ingenting! Nu är det
ingen fara. Vi är snart hemma.
Sonen tog hans hand, lade den på sitt bröst och
slöt trött ögonen. Krisen var redan över för
honom, febern började ge vika, han fick aptit. Det
var endast hans fötter, som icke ville lyda
honom. William var förskräckligt rädd. Hur skulle
det bli, om han förlorade dem? Då bleve han ju
krympling! Och vad skulle det bli då? För en
kustjägare är det detsamma som döden...
På natten blev det lugnare. Temperaturen
sjönk starkt. De sista vågorna rullade trögt från
horisonten, och med vågorna kommo isflak.
Ankaret drogs upp, seglen hissades, men
vinden var så svag, att de slängde som
lappar. Fartyget rörde sig nästan icke alls och
gungade lättjefullt på dyningen. På tjugufyra timmar
hunno de knappt tre mil. Termometerns
kvicksilver föll ytterligare några grader.
Då William nästa dag lämnade
manskapskabyssen, blev han stel av förvåning. Runt omkring
fartyget glänste ett isfält. Det rådde fullkomlig
stillhet. Isflaken lågo alldeles orörliga. Han
öppnade hastigt dörren till kaptenens hytt.
— Stjepan Jegoritj, vet ni det redan? En ny
olycka! Vi fryser inne i drivisen!
— Nå, på något sätt ska vi väl komma fram
till stranden. Isen är skör, och det finns öppet
vatten här och där.
— Men vi befinner oss ju inte på en ångare!
Utan vind kan man inte komma någonstans. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
