Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stranden är helt nära! ropade William och
pekade med handen mot stranden.
Kaptenen hörde det inte utan fortsatte att slå
omkring sig och sjönk allt djupare. William
tänkte plötsligt: »Om jag inte hjälper honom,
klarar han sig inte ur det... Det är kanske bäst
så? Det är kanske också bäst för mig och min
familj?» Han stod stilla några ögonblick och
tittade likgiltigt på den drunknandes rörelser. Han
kände varken medlidande eller skadeglädje och
försökte icke ens finna ett svar på sina frågor.
Det var som om han sett det på en biografduk.
På nytt ropade han likgiltigt åt honom, medan
han på samma gång gjorde en gest med handen:
— Litet till! Ännu litet. Ännu en smula högre.
Kaptenen lyckades göra sig fri från skidorna.
Han sköt raskt fram mot ett isflak och klamrade
sig fast vid det med sina stela fingrar. Men
plötsligt dök han under vattnet. Han kom upp igen.
Hans händer trevade hjälplöst efter de våta
isflaken. Rädslan i hans blick slocknade. Hans
sista krafter lämnade honom.
William kastade gevär och mössa ifrån sig och
störtade i vattnet. Den iskalla floden brände hans
ansikte och händer och flöt stickande kallt inom
hans krage nedför hela kroppen.
Med två simtag nådde han den drunknande,
grep tag i honom och släpade honom till
stranden.
Kaptenen kunde icke gå utan hjälp. Om
William placerade honom på skidorna och drog
honom, kunde han frysa ihjäl. Han höll honom
under armarna.
— Kom så går vi! Ni måste ovillkorligen gå
själv! Fortare! Fortare! Så att ni blir varm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
