Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stjepan Jegoritj flyttade mödosamt den ena
foten framför den andra. Båda sjönko djupt ned
i snön, föllo, omkull, reste sig och gingo vidare.
Kläderna fröso och hindrade gåendet. De stela
kläderna revo i huden; kroppen var som
sönderbruten. Men huset låg nu ganska nära.
Vera skyndade sig att hämta sprit och varma
underkläder. Sedan gjorde hon i ordning starkt
te och rom.
— Vi kom till ett ställe, där det hade töat.
Lade inte märke till det. Strömmen har troligen
holkat ur isen där, sade William motvilligt på
hustruns fråga och sträckte sig efter sin pipa.
I rummet bredvid gned kaptenen in sig med
sprit. Han hörde svaret, men han blandade sig
icke i samtalet. Och Vera frågade icke mera...
Bara de båda nu icke blevo sjuka!
William närmade sig nu gränsen, då ett
beslut ovillkorligen måste fattas. Den senaste
tidens upplevelser hade varit särskilt svåra och
pinsamma. Han visste inte, att de två redan
kommit så långt, men han insåg, att de måste komma
dit. Det kostade honom en oerhörd
viljeansträngning att förhålla sig lugn och icke visa något.
Han kunde naturligtvis klara upp saken mycket
enkelt: han behövde endast låta kaptenen förstå,
att han, William, av en eller annan anledning
icke önskade se honom mera hos sig, och sedan
kunde han ge Vera en liknande förklaring.
Många skulle antagligen ha löst frågan på det
sättet. Men William ansåg, att detta sätt inte
skulle bota sjukdomen, som nu blivit kronisk,
utan tvärtom förvärra den. Därför dög icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
