Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Fara dit ensam? frågade kaptenen. Nej,
vet ni, det är alltför riskabelt. Och för resten går
det ganska höga vågor, och det är ganska långt
dit.
— Man kan naturligtvis inte fara ensam dit!
Det vore alltför farligt! instämde Vera.
William log och gick utan ett ord ned till
båten. Där ropade han till sonen:
— Mitja, skynda dig och gå och hämta mitt
gevär!
— Nikolaj! Du är galen! Det är vansinne!
utbrast Vera upprörd.
Men William svarade inte. Han stötte redan
båten från sandbanken. Några minuter senare
dansade den på vågorna.
— Pappa ska skjuta en valross! Pappa ska
skjuta en valross! utbrast glädjestrålande den
lilla Sina, som kom springande bakom sin
broder.
Vera och kaptenen stodo tysta och sågo ut mot
bukten. Stjepan Jegoritj kände sig obehaglig
till mods. Han kände sig skamsen, och det
föreföll honom också, som om Vera tittade på honom,
nedlåtande och medlidsamt. Rasande tänkte han
för sig själv: »Det är den onde som har fört den
här valrossen i min väg! Det här kommer att
sluta illa!»
Med växande oro följde Vera den gungande
båten. Ibland såg det ut, som om den hade
begravts med bogen i en våg och icke skulle
komma fram mera. Men båten syntes igen, for i
sicksack och snodde sig mellan isflaken.
Valrossen låg fortfarande i det varma solgasset och
märkte inte jägaren, som närmade sig. Ännu
några minuter av orolig, ändlös väntan... då såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
