Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den stundande nattens vemod, som så starkt kastar
sin skugga öfver de tryckta Geijerbiografiernas sista blad,
förmörkade i verkligheten blott några få veckor,
omedelbart före hans död, da kroppens och själens krafter
på allvar började svika. Snarare skulle man kunna säga
att just de närmast föregående åren allt mera upplystes
af den solnedgångens ljusa frid och klarhet som i vår
föreställning tillhör slutet på en vacker dag. Själf tyckte
han sig ju under dessa år allt klarare skönja det »inre
sammanhang i sina öden» hvarom han skrifvit, och med
rörelse och tacksamhet lade han, liksom hans närmaste,
märke till huru allt som i hans enskilda lif hittills kunnat
verka tryckande eller oroande på hans sinne så
småningom liksom af osynliga händer reddes ut och lades
till rätta för honom just vid denna tidpunkt.
Ekonomiska bekymmer, som visserligen aldrig fått öfver höfvan
betunga honom men dock alltid utgjort en hemlig börda,
aflyftades på ett sätt som gaf honom utsikt till en
mera sorgfri ålderdom än han vågat tänka sig;
familjeförhållanden och förvecklingar som under de gångna ären
gifvit anledning till oro och bekymmer, nådde den
lyckligaste lösning — och till sist fick han äfven, som genom
ett underverk, sin längtan att ännu en gång i lifvet
få »resa», få se världen och människorna i större
förhållanden och återupplifva oförgätliga ungdomsintryck,
uppfylld. Man kan, med ett ord, ej genomläsa de bref
och anteckningar som bevara dessa års historia utan en
stark känsla af att Geijer äfven då, fullt ut lika mycket
som då han stod på sin mannaålders ljusa höjdpunkt,
kände sig, hvad han alltid sagt sig vara — en lycklig
människa — icke minst därför att han, på samma
gång som han, med den barnsliga omedelbarhet som
var honom egen, hängaf sig åt hvarje ögonblickets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
