Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Agnes skrifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O 2
AGNES SKRIFVER
själf, hos hvilken hans hjärtebarn som vanligt sökte råd
och hjälp, såg ej fullt så tydligt som förut hvar pliktens
väg verkligen låg. Det bref som Agnes nyårsnatten skref
till sin hjärtevän bär tydliga spar af denna stämning,
trots hennes omisskännliga sträfvan att synas glad och
modig och ej med tvifvel eller klagan störa hans
julglädje. Det är något dämpadt och tvunget öfver det hela
som visar att mycket hållits tillbaka. Men redan de
första orden röja en känsla, alltför stark för att helt
kunna undertryckas:
». . . Så sitter jag då verkligen här för att skrifva till
dig på Hönsäter — och ej utan beklämning. Jag vet inte
hur det är, men jag har en känsla af att jag och mitt
bref komma och tränga oss in som något främmande —
midt i er julglädje, midt bland alla dessa släktingar!... Men
förlåt! — Nu känner jag att jag skrifvit något som jag inte
borde säga. Du får inte ta det som missnöje eller k’agan
öfver hvad som är! Just på denna årets sista dag känner
jag mig så oändligt tacksam för allt hvad detta år skänkt
mig af glädje — genom Dig . . . Och tack! — Tack för det
sista brefvet, brefvet från ditt hem — jag mottog det med
hjärtklappning . . . Du är rädd att jag skall finna dem hårda,
som ej skicka mig en hälsning. Ehuru mitt hjärtas högsta
önskan är att en gång vinna deras kärlek, så har jag ju ännu
alls ingen rätt att begära något af d e m. De känna mig ju
ej — annat än som den Agnes Geijer, som varit orsak till
att deras Adolf begått en ’oförsvarlig dårskap’. Jag har ju
för dem endast varit en källa till oro och bekymmer och är det
allt fortfarande . . . Jag skulle känt allt dubbelt tungt om du
verkligen för min skull hade känt dig ha förlorat någon
del af deras kärlek — men, Gud vare lof, så är det ju ej! —
Ack, jag unnar dig den så helt och är lycklig om din mor
och syster åtminstone vilja försöka att en gång hålla af
mig. Hos mig ha d e ett kapital af kärlek innestående som
förblir oförminskadt, huru länge de än dröja att taga ut det . . .
Deras bekymmer för dig är ju så naturliga — och, som sagdt,
jag fordrar intet förr än de åtminstone lärt känna mig. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
