Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lindblad i Uppsala. Agnes sjunger för Lindblad. Geijers och Lindblads vänskap. Lindblads »Rösträttsförslag». Bref från Sophie Nordenfeldt till Betty Löwenhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
LINDBLADS POLITIK
modifieras efter hvars och ens olika bildningsgrunder och, endast
i mån af dessa, erkänna anspråk och tilldela rättigheter. . .»
»Denna invändning menar väl, ty den vill åt samhällets
representation garantera åtnjutandet af dess förnämsta krafter,
hvilka äfven jag erkänner vara Bildningens. Men förutsatt, att
det vore möjligt uppfinna en sådan värdemätare, som gaf
skalan för olika bildningsgrader ... så att det skenbart lyckliga
förhållandet inträffade att representationen utgjordes uteslutande
af Nationens mest bildade män; om, säger jag, något sådant
vore möjligt, skulle det vara alldeles rättvist? — Och vore
på så sätt Folket, som, tills vidare åtminstone, i sjelfva
verket består af både s. k. bildade och obildade,
representeradt? —
»Nej. Rummet, dit ett helt folk skickar sina ombud, skall
vara något annat än en Börs, en akademisk Lärosal, en Salon.
Det är icke åt Rikedomen, icke åt Börden, ej ens åt Snillet
och Talenten, det är endast åt Humaniteten, denna
praktiska dygd i samhället, som folket vill anförtro den sista
domsrätten öfver sina heligaste angelägenheter. Men
Humaniteten är en egenskap, gemensam för alla stånd. Den ringaste
i landet kan i sådan dygd öfverträffa den högste; ja, det
händer icke sällan att den subtilaste bildning, den nervösaste
känsla för hvad man kallar för takt, ej ändå förmått bortnöta
råhetens födelsemärken från sin panna, då deremot ganska
ofta man finner drag af den renaste själsadel under grofva
kläder och plumpa manér. Humaniteten är ett välljud i
karaktären, förnimbart för alla dem som derför ega sinne;
och man har skäl misstänka att ingen person, huru hög eller
huru låg plats i samhället han eljest intager, är alldeles utan
denna klang, på hvilken menniskan igenkännes . . . Det
är således i humanitetens namn och till den falska och ofta
ensidiga bildningens begränsning som jag förkastar äfven
bildningens prerogativa anspråk och yrkar ett lik a afseende på
allas personlighet — och till samlingsrum för på sådan grund
valda folkombud, inga qvafva studerkammare, men ett stort
rum, högt i taket och med en luftvexlingsapparet, hvarigenom
le gros bon sens kan fritt inströmma . . . Samhällets
valspråk bör heta: Guds Rikes t i 11 v e x t genom
utvecklingen af en al lt ädlare och ädlare mens k-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
