Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. En ny epok. Mottagningsaftnar hos Geijer. Bilder ur Sällskapslifvet. Knäck-kalas. En fågel Phoenix. Närmande från Hönsäter. En viktig fråga och ett afgörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
UPSALASKVALLER
».. . Det gör mig ondt att dina föräldrar skola anse mig
vara skulden till att de från Upsala hört talas om oss och vår
brefväxling.. . Jag kan heligt försäkra att ingen någonsin
sett eller läst en rad af dina bref, utom någon gång mamma
och pappa. . . Men att det i en småstad, där tyvärr vår
förbindelse redan varit föremål för så mycken undran och
prat, skulle kunna förbli obemärkt att jag så ofta får bref
från utrikes ort och äfven besvarar dem, är ju alldeles otroligt
och kan ej på något sätt förebyggas . . . Hur gerna jag vill
undvika allt som på något sätt kan väcka deras missnöje,
vet du nog — men i detta fall vet jag verkligen ej hur
jag skall kunna handla annorlunda. . . Då jag ju för öfrigt
alls icke vet deras tankar och önskningar, aldrig sedan du
är borta hör dem omtalas, utan de äro så godt som döda
för mig, finns ju för mig alls ingen utväg att visa dem hur
innerlig och uppriktig denna önskan är. Och då jag
naturligtvis måste stå för dem i lika skef och dunkel dager, då de
troligen aldrig bli påminta om mig annat än genom dessa
eviga sqvallerhistorier från Upsala, hvilka framställa mig som
ogrannlaga, indelikat och oförsiktig, så är det ju icke möjligt
annat än att följden måste bli lidande och obehag å ömse
håll! — Ack! — om de åtminstone för d i n skull ville försöka
lära känna mig från en annan sida — hvad skulle jag icke
vilja göra för att om möjligt behaga och vinna dem! — Du
har rätt, älskade vän — mycket, mycket återstår nog
för oss båda att göra och lida . . . Men hur lätt och gerna
bär jag ej ändå den del af bördan som fallit på min lott,
då jag ändå är viss att du alltid skall hålla lika trofast af
mig. Och är det ej egentligen förmätet af mig att tala om
lidande? — Jag som ändå är så rik, så oändligt lycklig! —
Jag berömmer mig af något som jag aldrig verkligen erfarit.
Min enda tröst, då jag ibland tycker att jag ändå utstår för
litet för din skull, är, att jag vet att jag med glädje skulle
bära ett verkligt lidande om jag visste att det vore till gagn
eller glädje för dig . . . Du ber mig ofta tänka på dig. Ack —
tror du verkligen att jag nöjer mig med att tänka ’ofta’? —
Jämnt tänker jag på dig — derom kan du vara fullkomligt
viss. Och alltid, alltid, både i sol och skugga, är och blir jag —
D i n —.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
