Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Adolf påskyndar sin hemkomst. Sommarplaner. Uppsalavår. Vårkarnevalen 1845
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUFTSLOTT
167
Också hon har emellertid i hemlighet drömt om att
under denna tid, då de måste vara skilda åt, uträtta
något för deras gemensamma framtid. Hon har byggt
de vackraste luftslott — hon har i sin romaneska
flick-fantasi sett sig själf som hjältinna i en hel liten dram,
fullkomligt i tidens stil, där den enkla borgerliga unga
flickan genom godhet och anspråkslöshet besegrat alla
fördomar, vunnit alla hjärtan och slutligen fört alla
konflikter till den lyckligaste lösning med frid och
försoning, famntag och faderlig välsignelse — en vacker
och rörande roman, med hvars slutkapitel hon i tysthet
hoppats att få öfverraska sin hjärtevän vid hemkomsten.
Men drömmen har ej kunnat realiseras — och hon finner
den själf nu så »förmäten» att hon »blygs att tänka
på den». Man nästan ser hur hon rodnar då hon, halft
förlägen och halft leende, för fästmannen biktar sin
dårskap ...:
». . . Jag törs knappt tala om för dig att jag verkligen
allt sedan du reste, oupphörligt fantiserat öfver huru jag på
ett eller annat obegripligt och omöjligt sätt skulle bli bekant
med dina Föräldrar medan du var borta — att de skulle lära
sig att hålla af mig — — och att allt skulle vara jämnadt,
ljust och godt då du kom tillbaka —!! — Men detta förmätna
luftslott går upp i rök som så många andra — sådant händer
bara i romaner; man kan ju ge sig lof att drömma om det,
men det är långt, långt mellan dröm och verklighet —! —
Men tack, tack än en gång och tusen gånger för alla goda,
kärleksfulla, förståndiga ord, hvarmed du förstått att lugna
mina skrupler i afseende på framtiden. De finnas ej mer
— känns åtminstone ej som någon oro, blott som fruktan att
ej vara värdig den lycka som Gud i sin godhet beskärt mig —
och att ej kunna göra d i g så lycklig som du borde bli! . . .»
Om planerna för sommaren skrifver hon vidare:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
