Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Brunnsdrickning. Geijers sommararbete. »Om den Ny-Europeiska odlingens hufvudskiften» m. m. Geijers arbetsmetoder. »M. Amiel från Génève»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMEDVETNA SJÄLFBEKÄNNEI.SER
20«)
men man märker att allt detta välkända med ens
framstår för honom i ny dager och för honom fått en ny
betydelse. Allt hvad han själf under de senaste åren
genomlefvat och genomkämpat kastar nu en klarare
belysning öfver den store reformatorns strider och segrar;
Luther blir nu för honom ej blott en storslagen historisk
gestalt utan en lefvande personlighet, hvars psykologiska
utveckling han med en besläktad naturs vibrerande
sympati följer och studerar på ett sätt som knappast kan
lämna någon läsare oberörd. Hvem kan väl, till exempel,
utan en egendomlig rörelse läsa en skildring sådan som
denna, så alltigenom Geijersk både till form och
innehåll — ? Det är om Luther han talar, sedan han
redogjort för tidens politiska och religiösa förhållanden:
... »Betraktom nu mannen. En alltför stor häftighet
har blifvit anmärkt såsom Luthers stora fel, och denna
har, såsom hans fiender förebrått honom och hans
försvarare till en del måst medgifva, förledt honom till
manga inkonseqvenser. Det är både sant och osant.
Luther var ej på en gång färdig. Han har mognat under
den strid som han tände. Det är som en bronsstaty,
gjuten i eld. Man märker hos honom flere stationer,
i hvilka han är sig mer och mindre olik. Redan deraf
hans förmenta inkonseqvenser, för att ej räkna dem
hvartill hans oförnekneliga häftighet mången gång för
ögonblicket förledde honom. Öfverser man hela mannen och
hans bana, så är deri en förundransvärd konseqvens
af ett eget storartadt slag. Han drifves — ofta, som det
synes, mot sin vetskap och vilja — ovilkorligt och i följd
af sin natur tillbaka alltmer för sig sjelf och framstår
slutligen såsom sig sjelf — den store t ros hjel ten,
som allt klarare omfattar religionens inre väsende och
dervid förblifver, utan att låta några yttre bevekelse-
14. — I solnedgången. lf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
