Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Ur »Agnes Geijers minnesbok»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR MINNESBOKEN
225
Allt hvad som ej hvilar på denna grund är, i lagar och
i seder, hedendom.
». . . Hvad som utmärker den nyare tiden är att
intelligensen äfven begynt genomtränga arbetets materiela
områden; liksom arbetets fortgående lösryckning från jorden äfven
kommer af intelligensens växande andel. Men intelligensen är
nödvändigt lag, och sin egen lag, hvilken lag är en del af
den gudomliga ordningen. Han respekterar dess gamla former,
äfven der hans egen fortskridande utveckling för ett nytt
innehåll fordrar nya former. Äfven fortgången från gammal till
ny lag bör vara laglig — ej våldsam — och tiden, liksom
den fria diskussionen må tagas till hjelp för att göra
öfvergången så skonsam som möjligt.
». . . Vi ha förnämligast sysselsatt oss med att framvisa
fördelarna af arbetets befrielse. Skulle denna befrielse
ej äfven hafva sina faror? — Visserligen! — och dessa faror
äro frihetens. Alla stora kriser i arbetets historia, — t. ex.
feodalismens, hierarkiens fall — hafva lössläppt en mängd
sådana faror, under det på samma gång nya krafter att bemöta
dessa faror äfven blifvit frigjorda. Krisen af tredje ståndets
emancipation, mest ingripande i arbetets allmänna
befrielse, har ökat farorna — vi hoppas äfven krafterna. Det
godtyckets spel som fordom visade sig i regionerna af det höga,
privilegierade arbetet, har fått ett vidsträcktare fält inom det
nu allt mer sig emanciperande lägre arbetet. Intelligensens
växande andel äfven i detta, hvilken allt mer röjer sin
verksamhet genom en allmännare spridd undervisning och
upplysning, hänvisar väl på en nödvändig lag i detta skenbara
själfsvåld, men ej på det egentliga räddningsmedlet. Äfven de
större kunskaperna kunna af en svag och förderfvad vilja illa
användas; — och sjelfva faran visar sig just här i sin
fruktansvärdaste inre betydelse. Men faran i denna sin rätta skepnad
häntyder ock på det enda verksamma — äfven inre —
botemedlet; och detta, som förutsätter rättvisans verk i
samhället genom lagarnes förbättring, som befordrar
billighetens genom sedernas förmildring — kan likväl sjelft
endast vara kärlekens verk...»
15. — I solnedgången. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
