Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Viktiga tilldragelser. Fredrika Bremers bref. Försäljning af gården. Resplaner. Grusade förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLYKRATES RING
343
skåda! — Och sedan — sedan — Du!! — och en nyttig
verksamhet, ett stilla ljufligt lif tillsammans med dig. Är det
ej alltför mycket —?— Då jag tänker derpå önskar jag
rentaf att jag hade en ring att kasta i hafvet, som
— var det Polykrates —?— man tycker man skulle vilja offra
något för att våga tro på sin egen lycka!...»
Sällan behöfver någon länge grubbla för att finna
ett lämpligt offer till försonande af en alltför
öfverväldigande lycka — lifvet är i dylika fall den säkraste af
skatteindrifvare och frågan gäller blott huruvida gärden
skall betalas med villigt sinne eller med bitterhet. Agnes
skulle snart få tillfälle att kasta sin ring i hafvet. Redan
innan han hunnit mottaga det nyss citerade brefvet hade
Adolf med ingalunda lätt hjärta skrifvit till henne:
». . . Du kära älskade —! Om det blott läte sig göra att
’my s o u 1 to thy soul p a i d a visit’ så skulle jag
just nu vilja krypa in i ett soffhörn med dig för att säga dig
en hel hop saker som det faller sig så svårt att skrifva . . .
— Nu har jag i stället länge setat helt ensam i mitt
soffhörn och tänkt på dig, på ditt hem, på vårt hem och
mycket annat, till dess brasan, i hvilken jag alltjämt stirrat
utan att ens märka att det var lågornas dans som höll mina
tankar sällskap på färden till Fyris strand, plötsligt föll ihop
och upphörde att vara lefvande. Rätt nedslagen och sorgsen
satt jag där i min ensamhet •— ty jag kom just från Hönsäter,
och på hemvägen, medan jag helt tankspridd lät hasten’ på
hvilken jag red gå fot för fot som han ville, hade jag fattat
det beslutet att verkligen gifva efter för föräldrarnas alldeles
bestämda önskan och tills vidare uppskjuta vårt
giftermål. Sk all du tycka att det är svagt af mig,
sedan jag så bestämdt sagt att jag skulle genomdrifva det?
— Åh nej — det gör du ej. Du känner mig alltför väl och
du är alltför god för att döma mig hårdt . . . När de så
bestämdt förklara att det vore absolut stridande mot deras
vilja och önskan och skulle vålla dem en verklig sorg, kan
jag ej förmå mig att än en gång öppet trotsa dem. Jag har
haft nog af den sorten; det svider i mitt hjärta vid blotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
