Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Afresa från Hamburg. Öfver Lüneburgerheide. Den första Järnvägsfärden. Ett plötsligt Beslut. I Hannover. En räddande Engel. »Il Pastor Fido». En dramatisk Episod. Bournonville. Färdevägarnes Romantik. Ett pittoreskt Ressällskap. I Köln. En kyrkofest. En intressant Bekantskap. Herr Canonicus Wilhelm Smets. »Roligt, Roligt —!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
06
en kyrkofest
den dag, då kyrkan grundlades . . . Något så förtrollande,
så underbart, så hänförande har jag aldrig upplefvat.
Intrycket af vårt första inträde i det med festligt smyckade
menniskor uppfyllda, öfver all föreställning majestätiska
templet var outsägligt — den härliga musiken, de höga
hvalfven, svepta i en mystisk slöja af starkt doftande rökelse, allt
var öfverjordiskt och kan icke med ord beskrifvas; jag måste
gråta, jag fullkomligt smälte i tårar, som det var mig
omöjligt att återhålla, ehuru jag märkte att man såg på mig med
förvåning — det var en känsla, som jag aldrig erfarit och för
hvilken jag ej vet något namn . . . Jag är rädd, att jag skulle
bli katolik här i Cöln, ett sådant intryck gjorde denna kyrka
och denna gudstjenst, musiken, taflorna, den hemlighetsfulla
skymningen och doften af rökelsen och de otaliga blommorna
framför helgonbilderna på mig ... Vi fingo plats invid gallret
framför Högaltaret och sågo hela gudstjensten. Erkebiskopen
officierade sjelf och hela tåget af prester i praktfulla,
pittoreska dräkter och med brinnande vaxljus i händerna gick
oss tätt förbi, då de lemnade kyrkan. — — Derpå följde i
procession medlemmarna af Dombauverein, prydda med röda
och hvita band och buxbomsbuketter . . . allt under den
härligaste orgelmusik samt beledsagadt af klangen af den stora
klockan, som endast lär kunna sättas i rörelse af tolf man
och hvars ton är den skönaste jag i mitt lif vet mig hafva
hört; det liknade en enda långt utdragen psalmton, sjungen
från höjden af englaröster — oändligt djupt och majestätiskt . . .
På eftermiddagen återvände vi till Domen för att riktigt bese
alla dess märkvärdigheter, hvarom jag dock ej säger dig ett
ord, ty det var med få undantag intet, som synnerligen grep
eller rörde mig och allt sådant spar jag till Dagboken...
Vi gingo upp på ett galleri, hvarifrån man fick en öfverblick
af hela kyrkan; här lemnade vi Pappa — Mamma hade redan
stannat nere i kyrkan — och begåfvo oss ensamma med en
förare och tre okända herrar upp på Domens tak. En evighet
af trappor! — Men det lönade mödan. Hvilken utsikt!
Hela Rhen, bred och glänsande åt båda hållen, slingrande sig
mellan åkrar och vinberg — staden djupt under våra fötter
— i fonden längst bort, Siebengebirge, svept i en blåviolett
slöja — och rundt omkring oss alla den praktfulla byggnadens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
