Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Bonn. Ernst Moritz Arndt. Svenska Björkar. Hos Arndt. Gemensamma Minnen. »Amalias Skål!» Geijer och Arndt. En elektrisk gnista. Ett Folk, som sjunger. »Auf Wiedersehen!» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»AMAI.IAS SKÅI.!»
195
situationen klar för ens inre syn —?... I lur mycket har
han icke att minnas, den gamle mannen, hur mycket
underbart och äfventyrligt och äfven hur mycket af
rent personligt och gripande intresse just för aftonens
gäster, gripet nästan pà måfå ur ett skiftesrikt lifs
outtömliga förradskammare! — Han talar om Amalia von
Helvig, sådan hon var, den unga firade generalskan,
den tiden då han som politisk flykting i Stockholm var
den förtroligaste bland hvardagsgäster i hennes salong
pa Blasieholmen eller i hennes lilla sommarhem på
Djurgården. — »Das war mir eine Frau!» Den tiden var
hon ännu lycklig, framtiden syntes henne full af ljusa
löften — intet af dem blef uppfylldt. — »Nåja, vi
förstå endels och profetera endels, Herran allena ser till
hjärtat och vet hvad som är lycka eller olycka för oss
stackars människobarn — stor var hon i alla fall, både
i lycka och olycka! — Ja, min käre Geijer, en skål för
hennes minne, mig var hon en trofast vän i nödens
dagar och också du höll af henne — Amalias skål!»
— Agnes lyssnar med nästan svärmisk andakt —
Amalia-kulten ligger henne alltfrån födelsen i blodet — fru
Anna-Lisa med den hjärtklappning, som detta namn
aldrig undgår att framkalla hos henne, medan Geijer
tyst och tankfull tömmer sitt glas i botten ... Men Arndt
är redan fördjupad i helt andra hågkomster... han talar
om Värmland, om Ransäter, om Odenstad, om gamle
brukspatron Bengt-Gustaf och om fänrik Knut
Liljebjörn — »Ein köstlicher Mensch! — Går der i
vadmalströja i skogarne med bössan på axeln och Schiller
i jaktväskan, lefver på rågmjölsgröt och öfversätter Don
Carlos — prachtvoll!» Och åter skålar man och
dricker tårögd och leende, medan minnena spinna allt
fastare trådar från hjärta till hjärta, och det förflutnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
