Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Schlangenbad. Den efterlängtade Fristaden. Jämförelser. Hvardagslif och Hemtrefnad. »Föryngringsprocessen». Trolldrycken. Under gröna träd. Agnes finner en Utväg. »Också ett ord —». Hvad som saknas och hvad som finnes. Ett Förord. En slutgiltig Trosbekännelse. Ur Minnesboken. »En personlig Erfarenhet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I’K MINNESBOKEN
245
öfver förnuftet. Man kan ej sluta sig till kärleken, ej på egen
hand konstruera sig till honom. Kärleken måste komma till
mötes, kärleken måste erfaras; endast kärleken löser
gåtan, huru friheten hos menniskan kan inför Gud bestå.
Ty blott kärleken, som helt och hållet lefver i sitt föremål,
gifver allt för att emottaga allt och vet derutinnan af ingen
skilnad . . . Fältet för denna erfarenhet har blifvit menniskan
öppnadt i Kärlekens religion. Att Gud, den
allsmäktige, icke blott velat dyrkas uti sin Makt; att han ej
nöjer sig med en blind Lydnad; att han i och för sig sjelf
vill kärlek, lydnad och dyrkan ur ett villigt, insiktsfullt
hjerta —: det är en Guds ödmjukhet, inför hvilken all
mensklig stolthet och all mensklig ödmjukhet förgå och endast
kunna upplösa sig i tillbedjande . . .
... »Den sanna menniskan och den sanne
Guden hafva liktidigt blifvit uppenbarade. Det sena begreppet
om menniskan har först med kristendomen inträdt i
historien. Det har der inträdt med en menniska, som från
Gud utgick, till Gud återvände och slutligen led en slafs straff —
på det att intet menskligt måtte vara under honom, liksom öfver
honom ingenting är, emedan han lärde att menniskan är af
gudomlig börd och hafver en evig förhoppning. För
öfrigt visar sig i hvad han gjort och i hvad han lidit ännu
mer en person och ett faktum än en bild och en lära.
Men kommen är han ock att i hvarje bröst åter födas. Det är
återuppståndelsen af det gudomliga
medvetandet hos menniskan utur den dödsnatt, hvari det
så länge varit begrafvet.* ... Ty det moraliska idealet,
som under strålarna af kärlekens religion afslöjar sig i
menniskans själ, är icke endast en tankebild, det är en
gudomlig n ä r v a r e 1 s e och en gudomlig nåd, der de rätt sökas;
det är närvarelsen på en gång af en frälsare och en
domare.
* Se »I Solnedgången», del II. sid. 219 — ett intressant
exempel på det sätt, hvarpå Geijer, äfven då han citerade
sig själf, ytterligare utarbetade och förtydligade en redan uttalad
tanke. Flera liknande exempel kunde just ur detta hans sista
arbete anföras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
