Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Heidelberg. Första aftonen. I en lycklig stund. Månsken och blommande lindar. Schlosser och Gervinus. Anknytningspunkter: Afton hos Schlosser. Den goda, gamla tiden!» Georg Gervinus och hans hustru. På Slottsterrassen. En utflykt. Afton hos Gervinus. Ett idealiskt Hem. Geijer vid pianot. Eva spelar och Agnes sjunger. Lösensordet. Messias. Sympatiskt umgänge. Hofrådet Nägele. Creuzer. Den Akademiska klubben. Hos Nägele. Hofrådet berättar. Den Oförgätliga. Två Grafvar. Idealet. Sista aftonen. Efter många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
ma i.la silfverstolpe
ocli Lindblad samt bl. a. med rörelse omtalat den vänliga
omtänksamhet. hvarmed du, honom och Lindblad till största fägnad
och öfverraskning, låtit inflytta ett piano i edra rum på
hotellet, för att gifva dem tillfälle att musicera, det de båda
länge saknat — jag sjelf erinrar mig så väl huru han då
derom tillskref mig * — — Ack ja, käraste min vän — huru
ha vi icke önskat att du och Lindblad också nu med oss
kunnat njuta äfven af all den verkligt sköna musik vi i dessa
dagar fått höra och som icke varit det minsta af våra
glädjeämnen! — Professor Gervinus och hans unga alltför intagande
* — »Hemkommen om qvällen», skref Geijer från
Heidelberg den 14 aug. 1825 till sin hustru — »träffade jag i mitt
rum det första instrument, jag vidrört sedan i Upsala. Jag
var törstig efter musik och, jag blyges ej att säga det, gret vid
mina egna melodier. En fortepianokvartett i E-moll har
arbetat i hufvudet på mig under hela vägen. Jag skall skrifva
upp den, när jag kommer hem . . .» Kanske var det i själfva
verket just till dessa toner, i hans inre så småningom
formande sig till ett harmoniskt helt, som Geijer lyssnade, medan
den beklagansvärda Malla under resan i hemlighet ofta suckade
öfver hans »tystnad och brist på meddelsamhet», då han i stället
bort låta sitt »snilles ljus» rikligen lysa för reskamraterna —
»Ack hvilken välgerning kunde det ej vara för Adolf och mig!»
utbrister Malla med rörande och naiv anspråkslöshet — »nu
måste vi jemt lefva på vårt eget förråd och ofta fattas oss
näring och lifsluft.» Stackars varmhjärtade, själfplågande Malla,
alltid på en gång så fordrande och så själfförsakande gent
öfver dem hon älskade! Den lilla episoden med pianot i
Heidelberg är, så som hon berättar den, i all sin korthet
oändligt karaktäristisk och belysande. Hon gläder sig, som hon
själf försäkrar, öfver att så helt »obemärkt och obetackad»
hafva kunnat bereda sina musikaliska vänner en efterlängtad
njutning — men huru lycklig skulle hon dock ej känt sig
öfver en smula tacksamhet! — Man unnar henne af hjärtat
den sena godtgörelse, som Anna-Lisas bref, tydligt visande att
Geijer i själfva verket ej varit så »otacksam» som han kanske
synts, måste hafva beredt henne. Se för öfrigt Malla
Mont-gomery-Silfverstolpes Memoirer, III sid. 180, 181.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
