Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Heidelberg. Första aftonen. I en lycklig stund. Månsken och blommande lindar. Schlosser och Gervinus. Anknytningspunkter: Afton hos Schlosser. Den goda, gamla tiden!» Georg Gervinus och hans hustru. På Slottsterrassen. En utflykt. Afton hos Gervinus. Ett idealiskt Hem. Geijer vid pianot. Eva spelar och Agnes sjunger. Lösensordet. Messias. Sympatiskt umgänge. Hofrådet Nägele. Creuzer. Den Akademiska klubben. Hos Nägele. Hofrådet berättar. Den Oförgätliga. Två Grafvar. Idealet. Sista aftonen. Efter många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»den goda, gam i. a tiden»
291
angenäm, lifligt, rolig och intressant», finner man helt
naturligt. Familjen Geijer fann sig i själfva verket här
med ens ater försatt i den atmosfär, som sa länge varit
deras naturliga lifsluft; och då fru Anna-Lisa senare
skrifver till sin kära Malla att hon under vistelsen i
Heidelberg oupphörligt blifvit påmind om »våra
Upsala-aftnar i den Goda, Gamla, den Allra Bästa
Tiden — då vi allesammans voro yngre än nu»
sa förstå vi allt hvad hon därmed velat säga och hvilka
hågkomster de vältaliga orden måste hafva framkallat i
ett känsligt och minnesgodt hjärta. Ack, den gamla
i goda, den allra bästa tiden... de starka känslornas, det
obegränsade förtroendets, den svärmiska, hängifna
vänskapens gyllene, oförgätliga tid —
adertonhundratjugu-i talets rika, fruktbärande högsommar — hur länge sedan
Men om Malla torkade en tår ur sina alltjämt så
vackra ögon, om hon för en stund lade ifrån sig brefvet
tör att försjunka i vemodiga drömmar och minnen, innan
hon läste vidare, så beredde henne säkerligen redan de
följande raderna den glädje, hon kanske skattade högst
af alla: — att se sig ömt och tacksamt ihågkommen af
dem hon älskade, men af hvilka hon aldrig tyckte sig
ta lika mycket tillbaka som hon själf gaf — i själfva
verkets hennes lifs stora, ohjälpliga tragedi. Ty så skref
:den kära Anna-Lisa och huru varm om hjärtat måste
icke Malla hafva blifvit därvid!...
»Ack godaste kära vän, hur ofta önska vi ej att du k u
n-nat vara med oss här! Och hvem skulle väl bättre än du
kunnat uppskatta och åtnjuta hvad som här så rikeligen
erbjudits. neml. det interessantaste umgänge man väl kan tänka
>ig med utmärkta och genialiska menniskor i den herrligaste
natur!... E. Gustaf och jag ha så ofta under dessa alltför
angenäma dagar talat om vår kära Malla, hvarvid han så lifligt
Påmint sig sitt förra uppehåll härstädes tillsammans med dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
