Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Heidelberg. Första aftonen. I en lycklig stund. Månsken och blommande lindar. Schlosser och Gervinus. Anknytningspunkter: Afton hos Schlosser. Den goda, gamla tiden!» Georg Gervinus och hans hustru. På Slottsterrassen. En utflykt. Afton hos Gervinus. Ett idealiskt Hem. Geijer vid pianot. Eva spelar och Agnes sjunger. Lösensordet. Messias. Sympatiskt umgänge. Hofrådet Nägele. Creuzer. Den Akademiska klubben. Hos Nägele. Hofrådet berättar. Den Oförgätliga. Två Grafvar. Idealet. Sista aftonen. Efter många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
ex orolig natt
också der — gick ner och drack i all tysthet din skål och
sände dig i tankarna en helsning — kanske den nådde dig i
drömmen —?... Der uppe på Slottsterrassen och i parken
var alldeles förtrollande, daggen hade fallit efter dagens nästan
alltför starka värme och luften var som ett enda stort ljufligt
svalkande bad af månsken och lindblomdoft — ja, det kan
inte beskrifvas. Hela slätten, de aflägsna bergen och dalen
voro som svepta i ett blått flor, men det, som låg närmare,
aftecknade sig så mycket skarpare, med djupa svarta
skuggor i det klara månljuset . . . Slottet med alla sina fantastiska
balustrader, terrasser, fönsterrader och torn, svept i sin mörka
murgrönsmantel, liknade mer något i en saga än något
verkligt — det var en syn, som man aldrig glömmer . . . Minns
du de båda gamla Churfurstarna, som stå gömda i sina
mur-grönsklädda nischer just då man kommer in genom
Elisa-bethenthor på vägen från källan? -— De stodo der nu så
hemlighetsfulla i halfdunklet bakom sina gröna draperier —
jag kunde inte låta bli att tänka, att du kanske på något
vis särskildt lagt märke till dem — ty det
föreföll mig nästan, som om de hälsade mig från dig . . . Ack,
min älskling — att det ändå skall finnas så mycket vackert här
i verlden, som vi ej få njuta af tillsammans -—!!» . . .
Så länge hon lefde skulle »doften af blommande
lindar» en stilla sommarkväll för Agnes Geijers inre syn
frammana bilden af Heidelbergs slottsterrass och
hågkomsten af denna månskenskväll med dess af många
dallrande strängar sammantvinnade stämning.
Det hade blifvit sent, innan de resande den kvällen
gingo till hvila, och med sömnen blef det klent — ty
Heidelbergerstudenterna firade den klara, stilla
manskens-natten på sitt eget vis, som Agnes försäkrar —
»Upsala-studenternas vildaste vrålande föreföll oss vid
jemförelsen som idel flöjttoner och dufvokutter mot det
fruktansvärda skrän och bölande, som presterades af
dessa tyska ölstrupar... Vi viste ej om vi skulle gråta
eller skratta, men togo vårt parti och gjorde visligen det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
