Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Heidelberg. Första aftonen. I en lycklig stund. Månsken och blommande lindar. Schlosser och Gervinus. Anknytningspunkter: Afton hos Schlosser. Den goda, gamla tiden!» Georg Gervinus och hans hustru. På Slottsterrassen. En utflykt. Afton hos Gervinus. Ett idealiskt Hem. Geijer vid pianot. Eva spelar och Agnes sjunger. Lösensordet. Messias. Sympatiskt umgänge. Hofrådet Nägele. Creuzer. Den Akademiska klubben. Hos Nägele. Hofrådet berättar. Den Oförgätliga. Två Grafvar. Idealet. Sista aftonen. Efter många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter många år
316
»jag kände så tydligt på mig, att vi skulle
träffas igen!»...
... Hennes aning bedrog henne icke heller. De
skulle träffas — men först efter långa år och många öden
— sedan storm och jordbäfning, krig och örlog både i
bildlik och bokstaflig mening hunnit gå fram öfver
världen och förändra den hart när till oigenkännlighet.
Man hade lofvat att skrifva till hvarandra och ett par
vänskapsfulla bref växlades äfven mellan Agnes och fru
Gervinus under den följande vintern; men sedan Geijers
död för alltid splittrat det hem hvars hjärta och
medelpunkt han var och Gervinus samtidigt alltmera indragits
i de politiska rörelsernas hvirfvel, upphörde
korrespondensen af sig själf, och man förlorade hvarandra
ur sikte, ehuru ingalunda ur minnet. Det var först på
1860-talet, på den pilgrimsfärd, som Agnes Geijer
nu Agnes Hamilton — tillsammans med sin nyss
fullvuxna dotter då företog i de Vackra Minnenas Värld,
som hon återsåg Heidelberg. Hennes första, nästan
skygga förfrågning på hotellet — samma hotell, där hon
och hennes föräldrar bott 1846 — gällde de vänner hon
kommit för att uppsöka men knappast vågade hoppas att
återfinna — huru många grafvar hade icke bäddats utmed
hennes väg under de gångna åren! Men de lefde
verkligen ännu, de funnos kvar — och den adress, som
lämnades af den tjänstvillige portiern, var den gamla
välbekanta... Hur var hon väl till mods, hvad kände
hon, hvad rörde sig inom henne den aftonen, då hon
i solnedgången ännu en gång vandrade den kända vägen
- Hon, den enda kvarlefvande af de fyra lyckliga
människor, som så ofta gått den tillsammans —? Den unga,
som, full af sympati, men ännu mer brinnande af
nyfikenhet och intresse, gick vid hennes sida, kunde blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
