Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Heidelberg. Första aftonen. I en lycklig stund. Månsken och blommande lindar. Schlosser och Gervinus. Anknytningspunkter: Afton hos Schlosser. Den goda, gamla tiden!» Georg Gervinus och hans hustru. På Slottsterrassen. En utflykt. Afton hos Gervinus. Ett idealiskt Hem. Geijer vid pianot. Eva spelar och Agnes sjunger. Lösensordet. Messias. Sympatiskt umgänge. Hofrådet Nägele. Creuzer. Den Akademiska klubben. Hos Nägele. Hofrådet berättar. Den Oförgätliga. Två Grafvar. Idealet. Sista aftonen. Efter många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN EPILOG
instinktlikt ana det; ty hon befann sig ännu i den ålder,
då man blott känner död och sorg, skilsmässa och saknad
genom hörsägen, och för henne var såväl det förflutna
som det närvarande knappast annat än en förtjusande,
oändligt fängslande roman, i hvilken man aldrig hann
vända bladen så fort som man längtade att göra...
Men som ett skönt och gripande poem, hvilket man
som barn lär utantill och först långt senarie börjar rätt
förstå och älska, skulle dock hågkomsten af denna afton
alltjämt dröja i hennes minne, långt sedan många andra
minnen förbleknat. En fläkt af den stämning, som
hvilade öfver densamma, förnimmes ännu i ett under
denna resa skrifvet bref från Agnes Hamilton till Tekla
Knös — säkerligen den som bäst äfven mellan raderna
kunde läsa, hvad som icke med ord kunde uttalas. Som
en vältalig och rörande epilog till föregående skildringar
af vistelsen i Heidelberg må ett utdrag ur detta bref
här finna en plats: —
... »Heidelberg —! Ack, Tekla, hur skulle jag kunna
beskrifva allt hvad jag der kände och upplefde! — Det var
— outsägligt. Ingenstädes har de älskade bortgångnas minne,
ja, jag kan väl säga, förnimmelsen af deras osynliga
närvaro, för mig varit så lefvande som der, ehuru jag
verkligen under hela resan på sätt och vis tyckt mig färdas i
deras sällskap och öfverallt, så att säga, hört själfva stenarna
tala 0111 dem; — men först i Heidelberg träffade jag också
menniskor, som talade till mig och med hvilka jag kunde
tala om det, hvaraf hjärtat var fullt. Hur det kändes, kan
du kanske föreställa dig — beskrifva det kan jag ej. Denna
första afton hos Gervinus’ —!... det var nästan med en
känsla af ångest jag gick ditut — ack, åren förändra så
mycket och hur sällan återfinner man hvarandra just sådana
som då man skildes —? — Men här fann jag mer än jag
vågat hoppas. Jag var rädd att knappast vara
ihågkom-men, än mindre igenkänd — men de goda, hjertliga menniskorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
