Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Ankomst till Leipzig. J. A. Josephson. Morgonmessa i Nicholaikyrkan. Söndagsstämning. Gewandhauskonserten. För sista gången. Mendelssohn på besök. Vallfärd till Lützen. Agnes ser Syner. Der Schwedenstein. »Där en Hjälte fallit». Ett kärt namn. En Helgdagskväll. Det stora problemet. Hos Josephson. »Schlangenbadsonaten». I Thomaskyrkan. Middag hos Mendelssohn. Knäckebröd och Risgrynsgröt. Skatter. En furstlig Gåfva. Ett Eldprof. Olycksbådande aningar. Den hotande Skuggan. Ett dyrbart Minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
ett sjungande foi.k
och blefve det gemensamma, spontana uttrycket för
hvarje högre stämning såväl af fest och glädje som af
högtid och allvarlig hänförelse. Det borde så vara —
tycker han ty svenskarna äro i grund och botten ett
musikaliskt folk och ett faktum är att de producera
det bästa röstmaterielet i hela Europa!... Men när
skulle man väl därhemma, frågar han, en
helgdagskväll som denna kunna fa höra hvad man hör här
öfverallt: — gamla och unga, ynglingar och flickor
helt okonstladt, som vore det det naturligaste i
världen, tillsammans höja sina röster till gemensam
sång — folkvisor, fosterländska sånger, ofta rena
slagdängor om man så vill, men dock sprungna ur folkets
hjärtan och för alla lika kända och kära —? —
Vackert ur rent konstnärlig synpunkt är det ju icke
alltid, men ändå — hur höjer det icke stämningen, hur
förädlar det icke glädjen, hur binder det icke hjärtan
och känslor samman och lyfter dem till ett högre plan
än den platta och ödsliga hvardaglighetens! — Och
med samma leende nöje som alltid citerar han det
uttryck som, enligt hvad Adolf Hamilton berättat honom,
en gång fälldes af en af dennes tyska kamrater i
Hohen-heim i afseende på en planerad, för öfrigt högst enkel
festlighet: »... Musik muss es dabei sein — son st
geht es nie —!»... Ja, så känna tyskarna verkligen.
... »De ta det helt naivt, helt anspråkslöst, gud signe
dem — de sjunga bara af hjärtans lust för att de tycka
att det är roligt, utan tanke på hur det låter för andra
—!— Det är det de behöfva lära sig därhemma...
svenskarna äro för fåfänga, för anspråksfulla, både på
sig själfva och andra...» Och medan vagnen rullar
vidare fördjupar han sig med Josephson i den stora,
ständigt ånyo diskuterade frågan; — huru konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
