Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Ankomst till Leipzig. J. A. Josephson. Morgonmessa i Nicholaikyrkan. Söndagsstämning. Gewandhauskonserten. För sista gången. Mendelssohn på besök. Vallfärd till Lützen. Agnes ser Syner. Der Schwedenstein. »Där en Hjälte fallit». Ett kärt namn. En Helgdagskväll. Det stora problemet. Hos Josephson. »Schlangenbadsonaten». I Thomaskyrkan. Middag hos Mendelssohn. Knäckebröd och Risgrynsgröt. Skatter. En furstlig Gåfva. Ett Eldprof. Olycksbådande aningar. Den hotande Skuggan. Ett dyrbart Minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det stöka problemet
373
skall kunna populariseras, göras verkligt tillgänglig och
förståelig äfven för folket, för de djupa lagren, där
dess förädlande och uppfostrande inverkan bäst
behöfdes — utan att på samma gång neddragas och
banaliseras...? — Det är ett problem, säger han tankfull
och allvarlig, hvars lösning han själf ännu icke funnit
men som en gång måste finnas. — »Förmågan att
fatta och älska det högsta och ädlaste är dock
hvarje människosjäl medfödd — den ligger där
slumrande... frågan är blott om sättet att väcka den
till medvetet lif...» Men hvem vet, undrar han till
sist, om det icke också här kan sägas att människan
måste taga himmelriket som ett barn om hon
någonsin skall komma därin? — Kunde någon framtidens
uppfostrare finna ett sätt att helt enkelt, helt naturligt,
utan att störa dess oskuld eller framtvinga någon
förtidig, brådmogen utveckling, alltifrån första stunden göra
Barnet — det unga släktet, den kommande
mänskligheten — förtroget med det bästa, det skönaste, det
mest upphöjda som föregående generationer lämnat det
i arf — så förtroget att endast detta bästa allt
framgent blefve den måttstock hvarefter det dömde världen
och sina egna andliga behof att det ej läte sig nöja
med något lägre — då hade man väl ändock hunnit
ett godt stycke på det stora problemets lösning!...
»Jaja, min kära gosse, hvem vet — än tima tecken och
under — kanske ni unga en gång ändå få upplefva den
dagen!...»
Den unge musikern småler en smula vemodigt, med
en fuktig glans i sina svärmiska mörka ögon. Men Fru
Anna-Lisa lyssnar tyst och tankfull, i det hon, liksom
en annan älskande kvinna före henne, troget »gömmer
alla dessa ord uti sitt hjärta», för att längre fram under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
