Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Julen. Adolf Hamilton i sin fästmös familj. Två bref från fru Anna Lisa till Malla Silfverstolpe. Atterbom och Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S8
ATTERBOMS REKTORSPROGRAM 104
»Hvad redan en stor del af samtiden beklagar skall en
snar framtid odeladt öfverklaga: att han under det senare
förloppet af sin lefnad, och särdeles under det sista
årtiondet däraf, i så betydlig måtto hänfördes från sin
banas egentliga och stora mål; att yttre anledningar,
först kanhända gifna i vissa hedrande, men icke väl
betänkta förtroendeuppdrag, inkastade i hans allkänsliga
själ den småningom till en inre nödvändighet utvecklade
oro, som från den historiska betraktelsens upphöjda,
lugna, klara ståndpunkt nedlockade honom till en
omedelbar inblandning i dagens politiska och sociala
virrvarr. Detta var han för långsyn t att på nära
håll redigt uppfatta. Desto lättare kunde hans fromma,
fosterlandsvarma, människoälskande hjärta där se — allt
hvad han önskade se; och ifvern att meddela det sålunda
sedda bragte honom att splittra sin mäktiga förmåga på
en mängd småskrifter, bland hvilka de flesta, mera
imponerande genom genialiska hugskott än genom
bevisning och objektivt sammanhang, äga sitt hufvudvärde
i spridda snilleblixtar och egenskapen att vara bekännelser
af en ädel personlighet.»
Atterbom beklagar, att Geijer ställdes i en
partihjältes tvetydiga dager och blef från ena sidan bedömd
med bitter, ofta orättvis stränghet, från den andra
begagnad som en »praktskylt», en högtidsfana att bära
framför sig vid högtidliga tillfällen. »Men,» slutar
författaren, »till en sådan utmärkelse är han i sanning för
god. Han syntes ock slutligen finna det själf. Mer
och mer steg hans längtan att, återvändande till de
stora Carlarna, ånyo liksom förskansa sig inom ett ostördt
målande af deras bilder; han hördes ej sällan upprepa
den försäkran att lefva blott för fortsättandet af sin
häfdateckning. Försynens beslut var dock ett annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
