Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Geijers sista sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTLIDANDE 117
och mycken stillhet. Både bjudningen hos baron
Berzelius samma kväll och morgondagens bal hos justitierådet
Stråle slog man nu ur hågen. Efter koppningen
förbättrades den sjuke, och fast han i flera dar förblef
matt och svag, besvärades han nu ej af den sömnighet
och tyngd, som åtföljt det närmast föregående anfallet,
utan var jämförelsevis liflig. En tillstötande frysning
ingaf farhågor för frossa, som för tillfället var gångbar
i "hufvudstaden, men symptomet tycks snart ha
försvunnit. Läkaren yppade nu, att det ondas rot satt i
hjärtat och innebar allvarsam fara, hvilket dock ej
behöfde hindra patienten att lefva i flera är, blott mycken
försiktighet iakttoges. Men detta var just knuten. Hur
skulle det kunna ske med den, som icke ville höra talas
om någon sorts försiktighet? Det var alltid hans hustru,
som måste komma med obehagliga erinringar i denna
väg, och hur mildt och lindrigt det än skedde, retade
det alltid upp Geijer, som ej tålde antydningar om att
han var gammal och behöfde vårda sig. Det kostade
mycket på henne att neka honom hvad hon kallade
»timliga njutningar» eller uppmana honom att frivilligt
afstå därifrån, och dock måste hon göra det. Man
kan förstå, hur hon led af denna slitning mellan sin
oro för mannen och sin ängslan att plåga och irritera
honom med förmaningar och påminnelser. Lyckligtvis
hade hennes egen hälsa stadgats under det sista året;
i annat fall hade hon näppeligen kunnat uthärda den
svåra tid hon nu gick till mötes. I 15 år hade hon
lidit af ibland påkommande krampanfall, hvilka just
föregående höst börjat ge med sig, alldeles som arkiater
Afzelius för länge sen lofvat henne. »Då frun en gång
blir en riktig gumma,» hade han sagt, »så blir hon
riktigt frisk.» »Ja, Gud vare tack härför,» utbrister Anna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
