Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Runebergs Vårt land. Svenska pressen om Geijer. Två bref från hans änka. Hans jordfästning. Grafsättningen i Uppsala. Den dödes eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
ATTERBOMS MINNESHÄLSNING
de ord, hvarmed författaren till Svenska siare och
skalder ägnar detta arbetes fjärde del åt fosterlandets
senast bortgångne siare. Denna tillägnan är redan
omtalad, men det lönar mödan att ta närmare kännedom
om den, och här torde vara det lämpligaste tillfälle att
lämna en redogörelse för dess innehåll.
Författaren berättar, att denna del af hans
litteraturhistoriska verk från början varit ämnad att tillägnas
Geijer, och tillägger om detta beslut: »Det skulle få
yttra sig blott i en daggstänkt blomma, kastad på din
grift.» Han påminner om att just Geijer uppmanat och
uppmuntrat honom att teckna den siare, Thorild, om
hvilken hela delen handlar, och själf öfverlåtit åt
Atterbom det material till behandling han ägt kvar i sina
händer efter sitt sysslande med samma ämne. Atterbom
räknar både maningen och öfverlåtandet bland de otaliga
anspråk Geijer hade på hans erkänsla.
Författaren betonar vidare, att den rena
sanningen endast äges af Gud och att den hos människan
motsvaras af den rena öfvertygelsen, som, när
den är »djupt fattad, rastlöst pröfvad, heligt vårdad,
redligt utsagd», alltid innesluter något mått af gudomlig
sanning. Han anser, att Geijer i intet afseende gifvit
ett härligare föredöme än genom sitt sätt att söka
sanningen. Det vore en dålig gärd åt hans minne, om man
firade det med en vänskap, som af klenmod gjorde sig
till tolk för en annan öfvertygelse än sin egen. Detta
minne kunde uthärda en ärlig granskning, och just den
djupaste saknaden vore den ärligaste. Hvad man än
kunde anmärka mot Geijers åsikter och handlingar, så
erkände Atterbom villigt »det vackra, det rörande, ja
heliga i bevekelsegrunderna» och tackade honom på det
varmaste för allt hvad i hans verksamhet hade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
