Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Dömen icke...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träffar jag ibland personer, vilka som barn deltagit i
dessa bjudningar och som med glädje och tacksamhet
tänker tillbaka på det stämningsfulla julfirandet i
mitt föräldrahem.
Våra intressen inriktades på sätt och vis också på
det internationella området genom att mina systrar
och deras vänner varannan lördag samlades för att
arbeta för missionen. Vid dessa sammankomster
skulle även min bror och jag vara med. Jag vill gärna
erkänna, att jag inte såg fram emot dessa syaftnar med
någon större entusiasm: långt hellre skulle jag ha
varit tillsammans med mina klasskamrater i Nya
Elementarskolan, som kanske tillbringade
lördagsaftonen på ett för en levnadsglad yngling mera
lockande sätt. Även om vi säkerligen då knorrade
inombords över att behöva deltaga i dessa något
»omanliga idrotter», så såddes dock möjligen ett frö, som
kanske inte enbart föll på hälleberget, fast det tog
många år innan det började gro.
Efter studentexamen började min utbildning till
kavalleriofficer. Det var något alldeles naturligt, att
jag skulle bli officer, vilket jag för övrigt aldrig
ångrat. Det var väl också naturligt, att mitt intresse
för hjälpverksamhet och kanske för allvarliga ting
över huvud taget helt sköts i bakgrunden.
Tjänsten, hästsporten och nöjena tog hela mitt intresse.
Kavallerilöjtnanten hade nog inte den avlägsnaste
tanke på att någonsin bli en »Rödakorsgeneral». Jag
tror inte ens att jag kände den minsta tomhet i mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
