Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det förvånar mig, ärade Cedric», sade abboten under loppet
af deras samtal, »att ni, hur stor förkärlek ni än hyser för ert eget manliga språk, ändå inte skänker normanderfranskan er ynnest, åtminstone hvad jaktens hemligheter angår. För visso är intet tungomål så rikt på de olika uttryck, som jaktens idrott kräfver, eller ger
den erfarne jägaren medel att så väl uttrycka sig om sin angenäma konst.»
»Franskan», sade tempelherren, i det han höjde rösten med den anspråksfulla och myndiga ton han alltid använde, »är icke allenast det naturliga språket vid jakt, utan också i kärlek och krig, det språk, hvarpå man skall vinna damerna och trotsa fienderna.»
»Drick mig till i en bägare vin, herr tempelherre», sade Cedric, »och häll också i en åt abboten, medan jag blickar några och trettio år tillbaka och berättar er en annan historia. Sådan Cedric anglosaxaren den tiden var, behöfde hans enkla engelska tal ej någon utsmyckning från franska trubadurer, då det talades i de skönas öron, och Northallertons valplats på det heliga Banérets dag kunde intyga, om ej det anglosaxiska krigsropet hördes lika långt i den skotska härens leder som den tappraste normandiske barons. Men glömdt för en annan folkstams är vårt språk — ja, själfva vårt namn ilar sin undergång till mötes, och ingen sörjer öfver det utom en gammal ensam man. Munskänk, fyll bägarna — för de tappra män, herr tempelriddare — deras nationalitet eller tungomål må vara hvilket som helst —, som föra svärdet bäst i Palestina bland korsets stridsmän!»
»Det passar sig icke för en man, som bär detta märke, att
svara», sade riddar Brian de Bois-Guilbert, »och ändå, hvilka andra än den heliga grafvens svurna riddare kan palmen tillerkännas bland korsets kämpar?»
»Johanniterriddarne», sade abboten, »jag har en bror vid deras orden.»
»Jag vill inte nedsätta deras ära», sade tempelherren, »men icke desto mindre ...»
»Skulle det då inte finnas några i den engelska hären», sade
lady Rowena, »hvilkas namn äro värdiga att nämnas tillsammans med tempelherrarnes och johanniterriddarnes?»
»Ursäkta mig, fröken», svarade de Bois-Guilbert, »den engelske kungen förde verkligen med sig till Palestina en här af tappra krigare, som endast stodo tillbaka för dem, hvilkas bröst har varit en ständig skyddsmur för det heliga landet.»
»Icke för någon stodo de tillbaka», sade pilgrimen, som stått tillräckligt nära för att höra, hvad som sades, och med synbar otålighet hade lyssnat till detta samtal. »Jag påstår», fortfor pilgrimen med bestämd och kraftfull röst, »att det engelska ridderskapet icke stod tillbaka för någon, som någonsin har dragit svärdet till försvar för det heliga landet. Jag säger dessutom, ty jag var vittne därtill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
