Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Min herre», svarade Baldwin, »förstår att vedergälla förakt
med förakt och slag med slag så väl som artighet med artighet. Efter ni försmår att af honom mottaga samma lösepenning som för de andra riddarnes vapen, måste jag lämna kvar hans rustning och hans gångare här, fullt förvissad om, att han aldrig skall bestiga den senare eller bära den förra.»
»Ni har talat väl», sade den arflöse riddaren, »väl och dristigt, som det anstår den att tala, som svarar för en frånvarande herre. Men låt icke gångaren och rustningen stanna här. För dem tillbaka till er herre, och om han försmår att mottaga dem, så behåll dem, min vän, för er egen räkning. För så vidt de äro mina, skänker jag er dem villigt.»
Baldwin gjorde en djup bugning och drog sig tillbaka med sina kamrater, och den arflöse riddaren gick in i tältet.
»Ännu, Gurth», sade han och vände sig om till sin sven, »har
då det engelska ridderskapets anseende ej lidit genom mig.»
»Och jag», sade Gurth, »har, för att vara en anglosaxisk
svinaherde, inte spelat en normandisk väpnares roll illa.»
»Ja», svarade den arflöse riddaren, »men jag har ändå hela
tiden varit rädd för, att ditt bondaktiga sätt skulle röja dig.»
»Ånej», sade Gurth, »jag är inte rädd för att bli upptäckt af någon utom min kamrat, narren Wamba, om hvilken jag aldrig kunnat upptäcka, om han är mest slyngel eller mest narr. Men jag kunde knappt låta bli att skratta, då min gamle herre kom så nära förbi mig och hela tiden inbillade sig, att Gurth vaktade sina svin många mil borta i Rotherwoods skogar och kärr. Om jag blir upptäckt...»
»Tala inte om det», sade den arflöse riddaren, »du vet ju, hvad jag har lofvat dig.»
»Det är inte för det», sade Gurth, »jag skall aldrig svika en vän af rädsla för mitt eget skinn.»
»Lita på mig, jag skall vedergälla dig för den fara du utsätter dig för för min skull, Gurth», sade riddaren. »Till en början ber jag dig ta emot dessa tio guldmynt.»
»Jag är rikare», sade Gurth och stoppade dem i sin ficka, »än någon svinaherde eller lifegen någonsin har varit.»
»Gå till Ashby med denna påse guld», fortfor hans herre,
»uppsök Isaac, juden från York, och låt honom ta betalning däraf för den häst och de vapen han genom sin borgen skaffade mig.»
»Nej, vid S:t Dunstan», svarade Gurth, »det vill jag inte göra.»
»Hvad, din träl», svarade hans herre, »vill du inte åtlyda mina befallningar? »
»Jo, när det är hederliga, förnuftiga och kristliga befallningar», svarade Gurth, »men det är inte denna. Att låta juden själf ta sin betalning skulle vara ohederligt, ty det vore att bedra min herre; oförnuftigt skulle det vara, ty det vore narraktigt, och okristligt, ty det vore att plundra en troende för att rikta en otrogen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
