Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELFTE KAPITLET.
Gurths nattliga äfventyr var ännu icke slutadt; det fick han
erfara, då han, efter att ha passerat ett af de enstaka hus, som lågo i utkanten af byn, befann sig i en hålväg, som gick mellan två sluttningar beväxta med nötbuskar och kristtorn, medan här och där en dvärgek sträckte ut sina grenar öfver vägen. Denna var dessutom mycket gropig och sönderkörd af de vagnar, på hvilka man nyligen forslat olika slags saker till torneringen; och den var mörk, ty
sluttningarna och buskarna skymde bort månen.
Från byn hördes aflägset larm af muntra dryckeslag, då och
då blandadt med högröstadt skratt, än afbrutet af skrik och än af musikens vilda toner. Alla dessa ljud, som vittnade om tumultet i den af stridslystna adelsmän och deras utsväfvande följe uppfyllda byn, vållade Gurth en viss oro. »Judinnan hade rätt», sade han för sig själf. »Vid himlen och S:t Dunstan, jag önskar, att jag vore helskinnad vid min vandrings mål med alla dessa skatter. Här är så många... jag vill inte säga kringstrykande skälmar, men
vandrande riddare och svenner, vandrande munkar och sångare, vandrande gycklare och narrar, att en man med en enda mark i fickan skulle vara i fara, så mycket mera då en stackars svinaherde med en hel påse full af dukater. Gud gifve jag vore ute ur skuggan från dessa fördömda buskar, så att jag åtminstone kunde se en skymt af banditerna, innan de rusa på mig.»
Gurth påskyndade sina steg för att komma ut på det fria fält, dit vägen ledde ut, men var ej så lycklig att vinna sitt syfte. Just som han kommit till den öfre ändan af hålvägen, där snåret var tätast, störtade fyra män sig öfver honom, just som han hade befarat, två från hvardera sidan af vägen, och grepo ett så fast tag i honom, att allt motstånd var omöjligt. »Hit med hvad ni bär på», sade en af dem, »vi äro samhällets befriare, som lättar hvar och en
från hans börda.»
»Ni skulle inte så lätt befria mig från min», brummade Gurth, hvars buttra uppriktighet ej ens gaf tappt under våld och fara, »om jag bara kom åt att försvara den.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 20 20:05:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ivanhoe/0084.html