- Project Runeberg -  Ivanhoe /
94

(1902) [MARC] Author: Walter Scott Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då det täcka könet visade ett sådant deltagande för denna
blodiga lek, kan man lättare förstå männens intresse därför. Det ådagalades genom höga rop vid hvarje lyckans växling, och allas ögon voro så fästade på stridsplatsen, att det såg ut, som om åskådarne själfva hade gifvit eller fått de slag, som i så rikt mått utdelades där. Och under hvarje paus hörde man häroldernas röst ropa: »Kämpen vidare, tappre riddare! Mannen dör, men äran lefver! Kämpen vidare — död är bättre än nederlag! Kämpen vidare, tappre
riddare, ty vackra ögon skåda edra dåd!»

Under kampens växlande lycka bemödade sig alla att upptäcka
anförarne för hvarje parti, hvilka, tumlande sig där striden var hårdast, uppmuntrade sina män både med ord och exempel. Bägge utförde lysande tapperhetsbedrifter, och hvarken Bois-Guilbert eller den arflöse riddaren fann i de led, som kämpade mot dem, någon stridsman, som kunde kallas deras oomtvistlige jämlike. De bemödade sig upprepade gånger att komma till ett envig, sporrade af ömsesidigt
agg och väl vetande, att den ene anförarens fall kunde betraktas som afgörande för segern. Så stora voro emellertid trängseln och förvirringen, att deras sträfvanden att komma att kämpa med hvarandra under den första delen af striden voro fruktlösa.

Men då myllret minskades därigenom att många på bägge sidorna hade förklarat sig öfvervunna eller voro trängda bort till ändan af stridsplatsen eller på annat sätt voro satta ur stånd att fortsätta kampen, möttes tempelherren och den arflöse riddaren ändtligen till envig med all den förbittring, som dödlig fienskap i förening med svartsjuk ärelystnad kunde framkalla. Så stor var bägges färdighet
i att parera och hugga, att åskådarne bröto ut i ett enstämmigt ofrivilligt rop, som tolkade deras glädje och beundran.

Men i detta ögonblick stod det illa till med den arflöse riddarens parti; Front-de-Boeufs väldiga arm å ena sidan och Athelstanes ofantliga styrka å den andra slogo ned och skingrade dem, som kommo i direkt beröring med dem. Då dessa två riddare kände sig befriade från sina närmaste motståndare, tycktes det i samma ögonblick ha fallit dem bägge in, att de kunde skaffa sitt parti den mest afgörande
fördelen genom att hjälpa tempelherren i hans kamp mot sin rival. De vände därför samtidigt om sina hästar, och normanden sporrade sin från den ena sidan, anglosaxaren sin från den andra in på den arflöse riddaren. Det var alldeles omöjligt, att föremålet för detta ojämna och oväntade angrepp kunde ha motstått det, i fall han icke blifvit varnad genom ett allmänt rop från åskådarne, hvilka ej kunde undgå att känna intresse för en man, som var utsatt för en så ojämn kamp.

»Tag dig i akt! Tag dig i akt, riddar Arflös!» ropades det så högt från alla håll, att riddaren blef uppmärksam på faran, och i det han riktade ett kraftigt hugg mot tempelherren, ryckte han i samma ögonblick sin gångare tillbaka för att undvika Athelstanes och Front-de-Boeufs angrepp. Då det mål, mot hvilket dessa riddare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:05:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ivanhoe/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free