Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrde kurs, sålunda ändrat plats, sprängde de från motsatta sidor in mellan föremålet för deras anlopp och tempelherren och rände nästan emot hvarandra med sina hästar, innan de kunde hejda deras fart. Emellertid höllo de snart in sina hästar, vände dem, och så fullföljde de alla tre sitt gemensamma mål att kasta den arflöse riddaren till marken.
Ingenting kunde ha räddat honom utom den märkvärdiga styrkan
och raskheten hos den ädla häst han vunnit i striden föregående dag.
Denna omständighet var så mycket värdefullare för honom, som
Bois-Guilberts häst var sårad, och både Front-de-Boeufs och
Athelstanes hästar voro trötta af att bära sina jättelika, i full rustning klädda herrar och därtill af dagens ansträngningar. Den arflöse riddarens ypperliga färdighet i ridkonsten och hans ädla springares raskhet satte honom i stånd att i några minuter hålla sina tre motståndare från lifvet, i det han svängde rundt så vigt som en falk i flykt, höll sina fiender så långt ifrån hvarandra han förmådde och utdelade blixtsnabba hugg med svärdet utan att själf mottaga de hugg, som till gengäld riktades mot honom.
Men fastän stridsplatsen genljöd af bifallsrop öfver hans
påpasslighet, var det tydligt, att han till sist måste bli öfvervunnen, och de adelsmän, som omgåfvo prins Johan, bådo honom enträget att kasta ned sin kommandostaf och rädda en så tapper riddare från den skammen att bli öfvervunnen i en så ojämn strid.
»Nej, vid himlens ljus!» svarade prins Johan. »Denne unge
vettvilling, som döljer sitt namn och försmår den gästfrihet vi ha erbjudit honom, har redan vunnit ett pris och måste nu finna sig i att låta andra få vara med.» Medan han talade så, förändrade en oväntad tilldragelse dagens lycka.
I den arflöse riddarens led fanns en stridsman i svart rustning, ridande på en svart häst, stor och hög och efter allt utseende stark och kraftfull som den riddare han bar på sin rygg. Denne riddare, som ej hade något slags devis på sin sköld, hade hittills endast visat ringa intresse för kampens utgång, hade med synbar lätthet slagit dem tillbaka, som angrepo honom, men hvarken fullföljt sina
fördelar eller angripit någon. Kort sagdt, han hade hittills snarare spelat en åskådares än en deltagares roll i torneringen, en omständighet, som bland åskådarne inbringade honom öknamnet le noir fainéant, den svarta latmasken.
Plötsligt tycktes denne riddare vakna ur sin slöhet, då han
upptäckte, att hans partis anförare var så hårdt ansatt, ty i det han sporrade sin häst, som var vid alldeles friska krafter, ilade han honom blixtsnabbt till hjälp och ropade med en röst som en trumpets-stöt: »Desdichado! Jag kommer!» Det var hög tid, ty medan den arflöse riddaren trängde in på tempelherren, hade Front-de-Boeuf kommit honom alldeles inpå lifvet med sitt lyftade svärd; men innan
han hunnit låta svärdet falla, riktade den svarte riddaren ett hugg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
