Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med den lugna, likgiltiga hållning, som hade skaffat honom
tillnamnet »den svarta latmasken». Sedan han två gånger genom trumpetstötar och häroldernas rop uppfordrats att infinna sig, blef det nödvändigt att utnämna en annan till att mottaga det pris, som blifvit honom tillerkändt. Prins Johan hade nu ingen förevändning att motsätta sig den arflöse riddarens kraf, och han förklarade honom därför för dagens hjälte.
Öfver en stridsplats, som var slipprig af blod och belamrad med sönderbrutna rustningar och döda eller sårade hästars kroppar, förde stridsmarskalkarne åter segraren fram till prins Johans tron.
»Arflöse riddare», sade prins Johan, »eftersom ni endast vill gå in på att vara känd af oss under detta namn, för andra gången tillerkänna vi er priset i denna tornering och tillkännagifva för er eder rättighet att fordra och mottaga af kärlekens och skönhetens drottning den hederskrans, som er tapperhet med fog förtjänat.» Riddaren bugade sig djupt och med ädel värdighet, men svarade icke.
Medan trumpeterna smattrade, medan härolderna ansträngde sina röster för att förkunna den tappres ära och segrarens heder, medan damerna viftade med sina silkesdukar och broderade slöjor, och medan alla åskådarne uppstämde ett dånande jubelrop, förde marskalkarne den arflöse riddaren öfver stridsplatsen bort till foten af den hederstron, som intogs af lady Rowena.
På det nedersta trappsteget lät man riddaren knäböja. Sedan
kampen slutat, tycktes han på det hela taget snarare ha handlat på tillskyndelse af dem, som omgåfvo honom, än af egen fri vilja, och man lade märke till, att han vacklade, då marskalkarne andra gången förde honom öfver stridsplatsen. Rowena gick med behagfulla och värdiga steg ner från sin plats och ville sätta den krans, hon höll
i handen, på riddarens hjälm, då marskalkarne som med en röst utropade: »Så får det inte gå till — hans hufvud måste blottas.» Riddaren mumlade med svag röst några ord, som emellertid ej kunde höras genom hjälmen, men de tycktes gå ut på, att han icke önskade, att hans hjälm skulle tagas af.
Antingen det nu var af hänsyn till de öfliga formerna eller af nyfikenhet, nog af, marskalkarne fäste sig ej vid hans invändningar, utan togo af hjälmen genom att skära af dess remmar och lossa halskragen på rustningen. Då hjälmen var aftagen, såg man en ungefär tjugufemårig mans välformade, men solbrända drag under en yppig rikedom af kort, blondt hår. Hans ansigte var dödsblekt och hade blodstrimmor på ett par ställen.
Knappt hade Rowena fått se honom, förr än hon uppgaf ett svagt utrop, men hennes viljekraft tog snart öfverhand, hon tvingade sig att utföra den handling, som ålåg henne, och medan hon ännu skalf i hela kroppen af den plötsliga och våldsamma sinnesrörelsen, satte hon på segrarens nedböjda hufvud den präktiga krans, som var dagens lön, och uttalade med klar och tydlig stämma följande ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
