Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en bägare vin skölja ned all den bitterhet, som dess klang möjligen kan efterlämna?»
Fitzurse reste sig, medan prins Johan talade, och i det han smög sig bakom anglosaxarens stol, hviskade han till honom, att han ej borde försumma tillfället att göra slut på all ovänskap mellan de bägge folkstammarna genom att nämna prins Johans namn. Anglosaxaren svarade ej på denna slipade uppmaning, men i det han reste sig upp och fyllde sin bägare till randen, tilltalade han prins Johan sålunda: »Ers höghet har begärt, att jag skulle nämna en normand, som är förtjänt af att hågkommas vid vårt gästabud. Det är kanske en svår uppgift, eftersom det riktas en uppmaning till trälen, att han skall sjunga sin herres lof — till den öfvervunne, att han, medan han tryckes af alla eröfringens plågor, skall lofsjunga eröfraren. Men jag vill dock nämna en normand — den förste i vapendåd liksom i rang den bäste och ädlaste af sin folkstam. Och de läppar, som ej vilja dricka med mig för hans välförtjänta berömmelse, dem kallar jag falska och ärelösa, och det vill jag häfda med mitt lif — jag tömmer denna bägare för Richard Lejonhjärtas välgång!»
Prins Johan, som hade väntat, att anglosaxaren skulle sluta sitt tal med att nämna hans namn, studsade, då hans kränkte broders namn så oförmodadt nämndes. Han lyfte mekaniskt bägaren till sina läppar, men satte den genast ifrån sig för att iakttaga de närvarandes hållning vid denna oväntade uppmaning, hvilken många af dem funno det lika litet rådligt att motsätta sig som att följa. Några af dem, som voro gamla och erfarna hofmän, härmade noga prinsens eget exempel, lyfte bägaren till sina läppar och satte ned den igen framför sig. Många, som voro besjälade af ädlare känslor, ropade: »Länge lefve kung Richard! Och måtte han snart bli oss återgifven!» Några få, däribland Front-de-Boeuf och tempelherren, läto med vresigt förakt sina bägare stå orörda framför sig. Men ingen vågade direkt uttala sig mot en skål, som tömdes för den regerande konungen.
Efter att i ungefär en minut ha njutit af sin triumf sade
Cedric till sin stamförvant: »Stig upp, ädle Athelstane! Vi ha varit här tillräckligt länge, sedan vi nu ha återgäldat den gästfria artighet, som visats oss vid prins Johans gästabud. De, som vilja veta närmare besked om våra simpla anglosaxiska manér, måste hädanefter uppsöka oss i våra fäders hem, ty vi ha nu fått nog af kungliga gästabud och af normandisk artighet.»
Med dessa ord reste han sig och lämnade salen, följd af
Athelstane och flera andra gäster, hvilka voro af anglosaxisk härkomst och därför kände sig förnärmade af prins Johans och hans hofmäns spetsigheter.
»Vid S:t Thomas’ ben», sade prinsen, då de gingo, »de
anglosaxiska bondlurkarne ha segrat i dag och ha dragit bort i triumf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
