Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SEXTONDE KAPITELET.
Läsaren har säkert icke glömt, att utgången af torneringen
afgjordes af en okänd riddare, hvilken åskådarne på grund af den passiva och liknöjda hållning han iakttagit under den första delen af kampen hade gifvit namnet »den svarte latmasken». Denne riddare hade hastigt lämnat stridsplatsen, då segern var vunnen, och då han uppmanades att mottaga lönen för sin tapperhet, var han ej till finnandes någonstädes. Medan härolder och trumpetare kallade
på honom, styrde riddaren emellertid kosan norrut, i det han
undvek alla trafikerade vägar och tog den kortaste vägen genom skogen. Han tillbragte natten i ett litet härberge, som låg utanför allmänna farvägen, men där han emellertid af en vandrande sångare fick underrättelse om torneringens utgång.
Tidigt följande morgon bröt riddaren upp i afsikt att göra en lång resa, ty hans häst, som han sparat föregående dag, var i så godt skick, att han kunde färdas ganska långt utan att behöfva någon hvila. Hans afsikt omintetgjordes dock af de villsamma vägar han red, och då det blef kväll, befann han sig endast vid gränsen af West Riding i Yorkshire. Både häst och ryttare behöfde nu hvila och vederkvickelse, och det var dessutom nödvändigt att se sig om efter ett ställe, där de kunde tillbringa natten, som nu var i annalkande.
På det ställe, där han befann sig, tycktes han hvarken kunna
få natthärberge eller mat, och det såg ut, som om han skulle
nödgas anlita vandrande riddares vanliga utväg. Vid sådana tillfällen läto de sin häst beta och lade sig på marken med en eks stam till hufvudkudde, för att tänka på sitt bjärtas dam. Men den svarte riddaren hade antingen ingen käresta att tänka på eller också var han lika kallsinnig i kärlek som han tycktes vara i strid. Det var med missnöjd min han såg sig omkring och upptäckte, att han var långt inne i en skog, där det visserligen fanns många vägar, men endast sådana, som tycktes trampade af de talrika boskapshjordar,
som betade i skogen, eller af villebrådet och jägarne, som jagade det.
Solen, efter hvilken riddaren företrädesvis rättat sin ridt, hade nu sjunkit bakom Derbyshires höjder till vänster, och alla försök han skulle göra att fortsätta sin resa kunde lika gärna föra honom bort från hans väg som vidare fram på den. Efter att förgäfves ha försökt välja den mest befarna vägen i hopp, att den möjligen kunde föra till någon herdekoja eller skogvaktareboning, och efter
att upprepade gånger ha funnit sig ur stånd att träffa ett val, beslöt riddaren att anförtro sig åt sin gångares instinkt, ty föregående erfarenheter hade lärt honom, hvilken underbar förmåga dessa djur ha till att rädda både sig själfva och sin ryttare ur dylika förlägenheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 20 20:05:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ivanhoe/0117.html
