Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela det stilla och fredliga landskapet låg i aftonens halfdager för den resandes blickar, och nu var han säker på att få nattlogis, ty det var en särskild plikt för dessa eremiter, som bodde i skogarna, att visa gästfrihet mot resande, som råkat vilse eller öfverraskats af natten.
Riddaren gaf sig därför ej tid att ta nyss beskrifna enskildheter närmare i ögonsikte, men i det han tackade St. Julian (resenärernas skyddshelgon), som hade anvisat honom ett godt härberge, sprang han af hästen och knackade på eremitboningens dörr med ändan af sin lans.
Det dröjde en stund, innan han fick något svar, och då det
kom, var det ogynnsamt.
»Gå vidare, hvem du än är», lydde det svar, som gafs af en
djup, hes röst inifrån kojan, »och stör inte Guds och St. Dunstans tjänare i hans aftonandakt.»
»Ärevördige fader», svarade riddaren, »det är en stackars
vandrare, som har förirrat sig i dessa skogar och nu vill ge dig tillfälle att visa medlidande och gästfrihet.»
»Gode broder», svarade eremiten, »det har behagat den heliga
jungfrun och St. Dunstan att göra mig till föremål för dessa dygder i stället för till utöfvare däraf. Jag har inga lifsmedel här, som ens en hund skulle vilja dela med mig, och en häst med bara någorlunda fina vanor skulle försmå mitt läger — drag därför vidare, och Gud vare med dig!»
»Men hur är det möjligt för mig», svarade riddaren, »att finna väg genom en skog som denna, när mörkret faller på? Jag ber er, ärevördige fader, så sant ni är kristen, att öppna er dörr och åtminstone visa mig vägen.»
»Och jag ber er, gode kristne broder», svarade eremiten, »att inte störa mig längre. Ni har redan af brutit mig i ett pater (Fader vår), två ave (Ave Maria) och ett credo (trosbekännelsen), som jag,
eländige syndare, enligt mitt löfte skulle ha läst, innan månen går upp.»
»Vägen — vägen!» ropade riddaren. »Ge mig upplysning om
vägen, i fall jag inte kan vänta mera af dig.»
»Vägen», svarade eremiten, »är lätt att finna. Vägen från
skogen leder till ett moras och därifrån till ett vadställe, som man kanske nog kan komma öfver, eftersom regnet har slutat. När du har kommit öfver vadstället, måste du vara försiktig, då du stiger upp på den vänstra stranden, ty den är litet brant, och den stig, som leder upp från floden, skall, efter hvad jag hör (ty jag lämnar
endast sällan min tjänst i kapellet) på den sista tiden ha rasat på flera ställen. Sedan skall du gå raka vägen ...»
»En väg, som är i olag, en brant backe, ett vadställe och ett moras!» afbröt riddaren honom. »Herr eremit, om ni så vore den heligaste man, som någonsin har burit skägg och rosenkrans, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
