Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stridsmän bland er ur sadeln och ur tjänsten, och nu måste jag resa mig och gå, då bara en stalldräng som du befaller det.»
»Kära mor Urfried», sade den andre mannen, »sitt inte och
sladdra, utan ge er i väg bara. Herrns befallningar måste genast åtlydas. Du har haft din dag, gamla mor, men din sol har för länge sedan gått ned. Du är nu lik en gammal stridshäst, som är jagad ut på den nakna heden — du har kråmat dig ganska ståtligt på din tid, men nu kan du knappt linka fram. Seså, linka i väg nu.»
»Tjutande hundar ä’ ni bägge två», sade gumman, »och må en
hundgård bli er begrafningsplats! Må den arge djäfvulen Zernebock slita sönder mig bit för bit, om jag lämnar min kammare, förr än jag spunnit hampan färdig på min ten.»
»Ja, det får du själf stå till svars för inför herrn, du gamla spiseltroll», sade mannen och gick, medan Rebecka blef ensam kvar hos den gamla, hvars sällskap sålunda blifvit henne påtvingadt.
»Hvad ha de nu för sattyg för sig?» mumlade den gamla häxan
för sig själf, medan hon då och då ondskefullt sneglade på Rebecka. »Men det är lätt att gissa — klara ögon, svarta lockar och en hud som papper, innan prästen smutsar ned det med sin svarta smörja. Ja, det är lätt att gissa, hvarför de skicka henne hit till detta ensliga torn, hvarifrån ett skrik höres lika litet, som om det vore fem hundra famnar djupt under jorden. Du kommer att få ugglor till grannar,
vackra flicka, och deras skrik skola höras lika långt och tas lika mycket hänsyn till som dina. Utländsk är du också», sade hon, då hon lade märke till Rebeckas dräkt och turban. »Från hvilket land är du? — Saracenska? Eller egyptiska? — Hvarför svarar du inte? Du kan gråta, kan du då inte tala?»
»Var inte ond», sade Rebecka.
»Du behöfver inte säga mera», svarade Urfried, »man känner
igen en räf på svansen och en judinna på talet.»
»För Guds skull», sade Rebecka, »säg mig hvad slutet skall
bli på den våldsgärning, som har fört mig hit! Är det mitt lif de trakta efter som offer för min tro? Jag skall med glädje gifva det.»
»Ditt lif, min lilla vän? Hvad kunna de ha för nöje af att ta ditt lif? Nej, tro mig, ditt lif är inte i någon fara. Men du skall få sådan behandling som den, man en gång ansåg god nog åt en ädelboren anglosaxisk jungfru. Och skall en judinna som du gräma sig öfver, att hon inte blir bättre behandlad? Se på mig. Jag var lika ung och dubbelt så vacker som du, då Front-de-Boeuf, far till denne Reginald, och hans normander stormade denna borg. Min far och hans sju söner försvarade fäderneborgen från våning till våning, från rum till rum. Det fanns inte en kammare, inte ett trappsteg, som inte var halt af deras blod. De dogo — de dogo, hvar man —, och innan deras lik kallnat och deras blod torkat, hade jag blifvit segrarens byte och leksak!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
