Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det skulle vara att utsätta dig för fräcka blickar af dessa
Ismaels och Edoms hundar», hviskade Isaac och såg misstänksamt bort på de församlade riddarne och svennerna. Men Rebecka höll redan på att sätta sitt människovänliga förehafvande i verket och hörde ej, hvad han sade, förr än Isaac grep henne i armen och utbrast: »Vid Arons skägg! Tänk, om ynglingen uppger andan! Om han dör under vår vård, skola vi inte då bli ansedda skyldiga i hans blod och slitas sönder af mängden?»
»Han skall inte dö, fader», sade Rebecka och gjorde sig lös
från Isaac, »han skall inte dö, så vida vi inte låta honom ligga, och i så fall äro vi för visso inför både Gud och människor ansvariga för hans lif.»
»Ja», sade Isaac, i det han släppte henne, »det bedröfvar mig så mycket att se hans blodsdroppar, som om det vore
guldbyzantiner, som fölle från min egen pung, och jag vet nog, att Mirjam, dotter till rabbi Manasse af Byzantium, hvars själ är i paradiset, genom sin undervisning har gjort dig skicklig i läkekonsten, och att du känner örters kraft och helande dryckers verkan. Gör därför som ditt samvete bjuder dig — du är en snäll flicka, en välsignelse och en glädjesång för mig och för mitt hus och för mina fäders folk.»
Isaacs farhågor voro emellertid icke ogrundade, och hans dotters högsinnade beteende utsatte henne, då hon återvände till Ashby, för Brian de Bois-Guilberts fräcka blickar. Tempelherren red två gånger förbi dem på vägen, i det han fäste sin djärfva och glödande blick på den vackra judinnan, och vi ha redan sett följderna af den beundran, som hennes behag väckte hos honom, då händelsen förde
henne i denne samvetslöse vällustings makt.
Rebecka lät skyndsamt föra den sårade riddaren till deras
tillfälliga bostad och började genast med egna händer undersöka och förbinda hans sår.
Den sköna Rebecka hade blifvit väl inlärd i allt det vetande, som tillhörde hennes folk, och sina insikter i läkekonsten och botemedlen hade hon förvärfvat under vägledning af en gammal judinna, dotter till en af deras berömdaste läkare, hvilken älskade Rebecka som sitt eget barn och antogs ha meddelat henne hemligheter, som hon ärft af sin vise fader.
Då Ivanhoe ankom till Isaacs boning, var han ännu på grund
af den stora blodförlusten i medvetslöst tillstånd. Rebecka
undersökte såret, och efter att på det ha användt sådana läkemedel, som hennes konst föreskref, lät hon sin far veta, att om man kunde undgå feber, som hon på grund af den starka blödningen ej var synnerligt rädd för, och om Mirjams läkande balsam visade sig lika kraftig som vanligt, fanns det ingen anledning att frukta för hans gästs lif; han skulle säkert kunna resa till York med dem följande
dag. Isaac såg litet förlägen ut vid detta meddelande. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
