Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med honom — de skrik och rop, ni hör, förkunna, hvad som är
de andras öde. Ack, jag märker, att det är ännu värre att se på segern än på striden.»
»Hvad göra de nu?» sade Ivanhoe. »Se ut igen — det är nu
inte något ögonblick att bli försagd, för att det utgjutes blod.»
»För ögonblicket är det förbi», sade Rebecka. »Våra vänner
samla krafter i utanverket, som de tagit, och det ger dem så god betäckning mot fiendens skott, att besättningen endast då och då sänder några enstaka armborstpilar där öfver, visst mera för att skrämma dem än för att göra dem någon egentlig skada.»
»Våra vänner», sade Wilfred, »skola säkerligen ej uppge ett
företag, som de ha börjat med så mycken heder. Nej, jag sätter min lit till den käcke riddaren, hvars yxa har sönderhuggit ekplankor och järnstänger. Förunderligt», mumlade han för sig själf, »om det skulle finnas två, som kunna utföra ett så förtvifladt tappert dåd! Ett hänglås och en järnlänk på svart fält — hvad kan det betyda? Ser ni ingenting annat, Rebecka, hvarpå man kan känna igen den svarte riddaren?»
»Nej, allt på honom är svart som korpens vinge. Ingenting
kan jag urskilja, hvarpå man ytterligare kan känna igen honom — men då jag nu en gång har sett honom utveckla sin styrka i kampen, tror jag, att jag kunde känna igen honom bland tusen krigare.»
»Rebecka», svarade han, »ni vet inte, hur omöjligt det är för en man, som är uppfostrad till riddare, att hålla sig stilla som en präst eller en kvinna, då ärofulla bedrifter öfvas rundt omkring. Kärlek till strid är den föda vi lefva af — dammet från den blodiga dusten är vår andedräkt. Vi lefva inte, vi vilja ej lefva längre än så länge vi äro segerrika och ha ett hedradt namn. Af denna art äro ridderskapets lagar, som vi besvurit och för hvilka vi offra
allt hvad som är oss kärt.»
»Ack», sade den sköna judinnan, »och hvad annat är det, tappre riddare, än att offra till den tomma ärans dämon och gå genom elden in till Molok? Hvad har ni kvar som lön för allt det blod ni förspillt — för all den möda och pina ni utstått — för alla de tårar, som edra bedrifter ha utpressat, då döden brutit af den starke mannens lans och hejdat hans stridshästs raska lopp?»
»Hvad som blir kvar?» utbrast Ivanhoe. »Äran, flicka, äran,
som förgyller vår grafvård och förevigar vårt namn.»
»Äran», fortfor Rebecka, »ack, den är den rostiga brynja, som hänger som sorgesköld öfver riddarens mörka och förvittade graf.»
En stund därefter såg hon bort till den sårade riddarens läger.
»Han sofver», sade hon, »naturen är utmattad af lidanden och
andlig spänning, och hans trötta kropp passar på första tillfälle att sjunka i slummer. Ack, är det ett brott, att jag ser på honom, då det kanske är sista gången? Kanske ännu blott en kort tid, och dessa drag skola ej längre besjälas af den käcka, lifliga ande, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
