Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cedric och den svarte riddaren. En annan kämpe tog ur den
döende mannens hand bräckjärnet, hvarmed han arbetade på att lossa stengesimsen, men han fick en pil genom stormhufvan och föll död från murtinnarna ner i grafven. De belägrade blefvo häpna, ty ingen rustning tycktes säker mot denne förfärlige bågskytts pilar.
»Bli ni rädda, eländiga stackare?» sade de Bracy. »Ge mig
spettet!»
Han ryckte det till sig och grep sig an med gesimsen, som
var så tung, att om den fallit ner, skulle den icke allenast ha splittrat resten af vindbryggan, som skyddade de båda främsta angriparne, utan också ha krossat den provisoriska bron, hvarpå de gått öfver. Alla sågo faran, och till och med de modigaste, ja, själfva den käcke eremiten, vågade ej sätta foten på flottbron. Tre gånger spände Locksley sin båge mot de Bracy, och tre gånger studsade hans pil tillbaka mot riddarens ogenomträngliga rustning.
»Må den onde anamma ditt spanska stålpansar!» sade Locksley.
»Hade en engelsk smed smidt det, skulle dessa pilar ha gått igenom det, som om det varit af siden.» Därpå började han ropa: »Kamrater! Vänner! Ädle Cedric! Kom tillbaka och låt stenblocket störta ner!»
Hans varnande rost hördes ej, ty det larm, som riddaren själf åstadkom med sina slag på porten, skulle ha öfverröstat ett dussin krigstrumpeter. Den trofaste Gurth sprang visserligen fram på flottbron för att varna Cedric för det öde, som väntade honom, eller dela det med honom, men hans varning skulle ha kommit för sent; det väldiga stenblocket vacklade redan, och de Bracy, som ännu bände lös på det af alla sina krafter, skulle ha vunnit sitt syfte, om ej tempelherrens röst ljudit tätt vid hans öra:
»Allt är förloradt, de Bracy, borgen brinner.»
»Är ni galen —!» utbrast riddaren.
»Den står i ljusan låga på västra sidan. Jag har förgäfves
sökt släcka elden.»
Med det kallblodiga lugn, som var så utmärkande för honom,
meddelade Brian de Bois-Guilbert denna förfärliga nyhet, som ej mottogs lika lugnt af hans öfverraskade kamrat.
»Paradisets helgon!» sade de Bracy. »Hvad skola vi göra?
Jag lofvar S:t Nicolas en ljusstake af rent guld...»
»Spara edra löften», sade tempelherren, »och hör på mig. För
ned edra män, som om ni ville göra ett utfall; öppna bakporten. Det finns blott två män på flottbron, kasta dem i grafven och storma öfver till utanverket. Jag skall göra ett utfall genom hufvudporten och angripa utanverket utifrån, och kunna vi vinna tillbaka den punkten, så var förvissad om, att vi skola försvara oss, tills vi få undsättning eller tills de åtminstone bevilja oss antagliga villkor.»
»Det är väl betänkt. Jag skall spela min roll. Ni sviker mig
väl inte, tempelherre?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>