Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läkare här, som kan säga oss, af hvilka ämnen denna
hemlighetsfulla salfva består?»
Två medicinmän, som de kallade sig, den ene en munk, den
andre en barberare, trädde fram och erkände att de ej kunde säga något om ämnena, utom att de luktade myrrha och kamfer, hvilka de antogo vara österländska örter. Men med äkta yrkesafund antydde de, att efter läkemedlet öfversteg deras kunskaper, måste det nödvändigt vara tiliredt efter en olaglig och magisk apotekarebok, efter som de själfva, fastän de ej voro besvärjare, voro fullt hemmastadda i hvarje gren af läkekonsten, för så vidt den kunde utöfvas af en troende kristen. Då denna vetenskapliga undersökning var slut, bad den anglosaxiske bonden i all ödmjukhet att få tillbaka det läkemedel, som han funnit så verksamt; men stormästaren gaf honom vid denna begäran en barsk blick. »Hvad är ditt namn, karl?» sade han till krymplingen.
»Higg, Snells son», svarade bonden.
»Då vill jag säga dig, Higg, Snells son», sade stormästaren,
»att det är bättre att vara sängliggande än att mottaga hjälp af en vantrogens medicin, så att du kan stiga upp och gå; bättre är det att röfva de vantrognas skatter med våld än att mottaga af dem välvilliga gåfvor eller göra dem tjänster för lön. Gå och gör som jag har sagt.»
»Ack», sade bonden, »med ers ärevördighets tillåtelse, den
lärdomen kommer för sent för mig, ty jag är endast en stackars värkbruten man; men jag skall säga till mina två bröder, som tjäna hos den rike rabbi Nathan Ben Samuel, att ers stormäktighet säger, att det är rättare att plundra honom än att tjäna honom troget.»
»Bort med den pratsjuke lymmeln!» sade Beaumanoir, som ej
kunde gendrifva denna praktiska tillämpning af hans ovanliga
grundsats.
Higg, Snells son, drog sig tillbaka bland mängden, men som
hans välgörarinnas öde intresserade honom, stannade han kvar i hallen, tills han skulle få veta hennes dom, äfven om han därigenom utsatte sig för att åter möta den stränge domarens barska min, för hvilken han hyste en skräck, som nästan kom blodet att stelna i hans ådror.
Vid detta skede af rättsförhandlingarna befallde stormästaren Rebecka att dra undan slöjan. För första gången öppnade hon sina läppar och svarade tåligt men med mycken värdighet, att det ej brukades bland hennes folks döttrar att blotta sina ansikten, då de voro ensamma i en samling af främlingar. Hennes rösts blida tonfall väckte en känsla af deltagande hos de närvarande. Men Beaumanoir, för hvilken bekämpandet af hvarje mänsklig känsla, som kunde hindra honom att fullgöra hvad han ansåg för sin plikt, i
och för sig vara en dygd, upprepade sin befallning, att slöjan skulle dragas från hans offers ansikte. Drabanterna ämnade just rycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>