Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bort hennes slöja, då hon trädde fram till stormästaren och sade: »Ack nej, så visst ni håller edra egna döttrar kära — nej, det är sant», afbröt hon sig, »ni har ju inga döttrar! Men vid er mors minne, vid kärleken till edra systrar, vid er aktning för kvinnlig ärbarhet besvär jag er, låt ej våld öfvas mot mig i er åsyn; det passar sig icke för en jungfru, att sådana råa drängar slita kläderna af henne. Jag vill lyda er», tillade hon med ett uttryck af tålig
sorg i sin röst, som så när hade smält själfve Beaumanoirs hjärta. »Ni är ert folks äldste, och på er befallning skall jag blotta en olycklig flickas ansikte.»
Hon vek upp slöjan och såg på dem med ett ansikte, hvari
blygsel blandades med värdighet. Hennes utomordentliga skönhet framkallade ett sorl af öfverraskning, och de yngre riddarne sade hvarandra med tyst växlande blickar, att Brians bästa ursäkt snarare låg i hennes verkliga behags än i hennes inbillade trolldoms makt. Men Higg, Snells son, blef djupt gripen vid åsynen af sin välgörarinnas drag. »Låt mig komma ut», sade han till vakterna vid hallens dörr, »låt mig komma ut! Om jag ser på henne ännu en gång, blir det min död, ty jag har varit med om att mörda
henne.»
»Tyst, arme man», sade Rebecka, då hon hörde hans utrop. »Du
har inte gjort mig någon skada genom att säga sanningen — du kan inte hjälpa mig genom din klagan och din jämmer. Jag ber dig, var tyst — gå hem och rädda dig själf.»
Vakterna ville af medlidande föra ut Higg, emedan de voro
rädda för, att det larmande sätt, hvarpå han gaf luft åt sin sorg, skulle ådraga dem en tillrättavisning och honom ett straff. Men han lofvade att tiga och fick nu tillåtelse att stanna. De bägge legoknektarne, med hvilka Albert Malvoisin ej underlåtit att tala om vikten af deras vittnesbörd, kallades nu fram. Fastän de bägge voro förhärdade skurkar, tycktes åsynen af den fångna flickan och hennes utomordentliga skönhet genast komma dem att vackla i sitt beslut; men en betydelsefull blick från Tempelstowes praeceptor gaf dem genast tillbaka fattningen, och de berättade med en omständlighet, som skulle ha förefallit mera opartiska domare misstänkt, om förhållanden, som antingen voro uppdiktade eller också obetydliga och helt förklarliga, men som blefvo tvetydiga genom det öfverdrifna sätt, hvarpå de berättades, och den illvilliga förklaring vittnena gåfvo dessa fakta. Vittnesmålen skulle i våra dagar ha delats i två klasser
— de oväsentliga och de faktiskt och fysiskt omöjliga. Men under dessa okunniga och vidskepliga tider blefvo de lätt trodda som bevisande. Till det första slaget hörde berättelserna om, att man hade hört Rebecka mumla för sig själf på ett okändt tungomål — att de sånger hon då och då sjöng hade en sällsamt liflig klang, så att åhörarnes hjärtan klappade med raskare fart — att hon stundom talade för sig själf och tycktes se upp mot himlen för att få ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
