Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forn-forskaren ännu kan, eller åtminstone för få år sedan kunde komma in i en smal trappa i själfva tornets hufvudmur, som leder upp till byggnadens tredje våning — de två nedre våningarna äro nämligen fängelsehålor eller hvälfda rum, som hvarken få luft eller ljus annat än genom ett fyrkantigt hål från tredje våningen, med hvilken de synas ha stått i förbindelse medels en stege. Tillträdet till de öfre gemaken i tornet, som inalles består af fyra våningar, förmedlas af trappor, som äro anbragta i de yttre sträfpelarna.
På denna svåra och invecklade väg blef den gode kung Richard, ledsagad af sin trofaste vän Ivanhoe, införd i det runda gemak, som upptar hela tredje våningen. Under denna besvärliga klättring fick Wilfred tid att dölja sitt ansikte med sin kappa, ty det ansågs rättast, att han ej visade sig för sin far, förrän kungen gaf honom en vink att göra det.
I detta gemak sutto omkring ett stort ekbord ungefär ett dussin af de förnämsta representanterna för de anglosaxiska familjerna i de närmaste grefskapen. Det var idel gamla eller åtminstone äldre män, ty den yngre generationen hade liksom Ivanhoe, till stor grämelse för de äldre, nedbrutit många af de skrankor, som i ett hälft århundrade hade skilt de normandiska segrarne från de öfvervunna anglosaxarne. Dessa ärevördiga mäns nedslagna och sorgsna blickar, deras tystnad och bedröfvade hållning utgjorde en stark motsats till den sorglösa munterheten hos dem, som svirade utanför
borgtornet.
Då Richard, hvilken endast var känd som den tappre riddaren
af hänglåset, inträdde, reste Cedric sig allvarligt och bjöd honom välkommen med den sedvanliga hälsningen, i det han samtidigt lyfte en bägare upp till sitt hufvud. Samma artighet visades Ivanhoe, som under tystnad drack sin far till och ersatte de sedvanliga hälsningsorden med en böjning på hufvudet, för att hans röst ej skulle kännas igen.
Då denna mottagningsceremoni var slut, reste Cedric sig, och i det han räckte Richard handen, förde han honom in i ett litet och mycket enkelt kapell, hvilket liksom var urhålkadt i en af de yttre sträfpelarna. Två facklor kastade ett rödaktigt rökböljande skimmer på det hvälfda taket och de nakna murarna, det enkla stenaltaret och
krucifixet, som äfven var af sten.
Framför detta altare stod en bår, och på hvardera sidan om
denna bår knäböjde tre präster, som tummade rosenkransarna och frammumlade böner, som det tycktes med den djupaste andakt. För denna tjänst betalades en ansenlig »själaskatt» till Sankt Edmunds kloster af den aflidnes mor, och för att den till fullo skulle förtjänas, hade alla bröderna med undantag af den halte sakristanen begifvit sig till Coningsburgh, där sex af dem alltjämt höllo vakt vid
Athelstanes bår, för att utföra de kyrkliga ceremonierna, medan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
